Det vilade något indonesiskt över hennes utseende. Kanske var det därför jag blivit så fascinerad och förälskad. Jag hade ju läst Eric Lundqvists underbara böcker och drömt mig bort...
Men hon kom från Libanon. Som flykting från inbördeskriget. Stämmer min minneskronologi så var det våren 1976 hon kom, tillsammans med hundratals andra, direkt från krigets Libanon till det lugna och sömniga Älvkarleby, min hembygds by.
Man förlade flyktingarna på Laxön, som tidigare tjänat som militärförläggning (Ingenjörstrupperna).
Naturligtvis var vi ungdomar där. Jag var väl fjorton, på det femtonde. Det dröjde inte länge förrän vi var goda vänner med i stort sett hela gänget från Libanon. De flesta av dem, för att inte säga alla, var assyrier.
Den här flickan, Hilda Saliba, blev jag alltså stormförtjust i. Förälskelsen var, liksom 99% av mina övriga, platonisk. Det berodde på att jag var tafatt och hade dåligt självförtroende. Blyg var (och ÄR) jag också, men ingen tror mig när jag påstår det.
I dag, när jag stod utanför Stadsbiblioteket här i Gävle och väntade på att klockan skulle bli tio (öppningsdags) tänkte jag på Hilda. Vad gör hon nu? Var är hon? I princip kan hon befinna sig var som helst på jordklotet. Dock icke i Vassomhelst, som ju var en fiktiv stad i böckerna om Fröken Stål...
Nej, jag tror inte att hon flippar burgare i Alby eller städar trappuppgångar i Norsborg. Fast man vet ju aldrig... Det är ju inte säkert att hon ens är kvar i Sverige. Vissa av flyktingarna blev kvar här, andra inte. En drog visst till Saudiarabien. Några har kanske flyttat tillbaka till Libanon.
Mourad, som var min bäste kompis startade kemtvätt i just Norsborg. Andra har tagit sig fram på andra sätt. Driftiga personer finner alltid en väg och en inkomstkälla.  Människor från den här delen av världen har hög arbetsmoral och vill verkligen arbeta. Säkert finns det undantag, men flertalet blir knäckta av att gå sysslolösa och leva på bidrag.
Minns när jag besökte de libanesiska flyktingarna på Djäknegatan i Uppsala sommaren 1977. Jag var 16 och hela flyktingkontingenten hade alltså flyttats från Älvkarleby till Upplands "huvudstad", Uppsala (dit jag själv skulle komma att flytta 11 år senare p g a bibelskolestudier).
En kväll minns jag särskilt. Då hade mina föräldrar kommit från Älvkarleby och slutit upp. Det var stor fest med libanesisk mat och vi lekte någon lek eller spelade något spel, som jag glömt namnet på. Hilda var där och jag var generad. Mina föräldrar visste... Ja, adolescensen är en besvärlig epok.
Aldrig hade Hilda varit så vacker och tilldragande som då. Och visst ligger det något i det Johan Kinde skriver i sin utmärkta bok "Passera denna natt", att skönhet är oemotståndlig.
Jag minns även med värme cirka ett år tidigare då jag hade insjuknat i röda hund. Det var en stor katastrof för mig, eftersom jag då inte kunde besöka Laxön och mina vänner på flyktingförläggningen.  Men jag blev väldigt lycklig - och får tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på detta - då en hel trupp av libanesiska vänner besökte mig där jag låg sjuk i mitt pojkrum. De ville uppmuntra mig.
Självaste Hilda var med, som grädden på moset! Visste inte till mig av glädje.
Politiskt sett var vi inte överens. De var falangister och jag var kommunist. Det reagerades förvisso över bilderna jag hade på väggen av Nasser, Arafat m fl samt porträttet där ordförande Mao, som jag klippt ut från Peking Review, blickade ned på oss från bokhyllan. Men vi gillade varandra skarpt.
Min mor talar än i dag om den där dagen 1976 när hela mitt rum var fullt av assyriska gäster. Ett av mina käraste minnen.
Undrar om hon är gift...har barn... Kanske t o m barnbarn, som jag.
Och döm om min förvåning när jag kom hem i dag, efter att jag nere i city bestämt mig för att skriva detta, och slentrianmässigt kollade i almanackan vem som har namnsdag just i dag...!!!


LARZ GUSTAFSSON   18/1 2015