Han var som ingen annan, ingen annan i hela världen.
Han hette Migulus och bodde i en grotta som låg i en glänta djupt inne i en skog. Granar och tallar stod så tätt runt gläntan att solens strålar knappt orkade in mellan dem.
Migulus var en kattlik drake. Han hade gulgröna ögon som glänste och hans hud var mjuk och len fast han var en drake. Ofta rullade han ihop sig som en katt och sov i gräset utanför sin grotta på dagarna. Han älskade värmen och kunde ligga i solen i timtal.


Han hade till sin förtvivlan tappat förmågan att spruta eld.
Fast han frustade och fnyste kom det nästan bara rök ur hans näsa,
ibland någon liten gnista men den blev snabbt till aska.

Migulus hörde egentligen till en saga men han kunde inte hitta den. Han var så ledsen över det för han önskade inget högre än att vara tillbaka i den.
På drakars vis behövde han ha en prinsessa att rädda och en skatt att skydda.
Han ville inte gå här med bara sig själv.

Drakar ska ju kunna flyga men han kunde inte det för han hade brutit en av sina stora drakvingar när sagan försvann. Det var alltid i solnedgångarna han hade brukat flyga , då hade han seglat fram i skymningen och sjungit vaggsånger för solen och människorna. Han visste att människorna behövde mycket sång.
Han längtade så efter att bli sig själv igen, med eld och vingar.

Tidigt en morgon hörde han ett ljud i gläntan som väckte honom. Det lät som gråt. Han kikade försiktigt ut genom grottöppningen, kisade mot solljuset. Och då såg han, på en stubbe, en liten flicka med bruna lockar och ett trasigt linne som hade åkt ner över hennes ena axel. Hon satt där med armarna hängande och grät så att hon skakade. Kanske var hon fem eller sex år gammal. "Men? Vem är du"?undrade Migulus, "och varför gråter du"? Flickan flämtade till av rädsla först. Men så såg hon att draken hade snälla ögon och då försvann rädslan. "Jag har tappat min krona och mitt slott " snörvlade hon . "Jag vet inte vem som satte mig på stubben här mitt i skogen men jag vill tillbaka till min saga igen."
"Jag längtar också efter min saga" sa Migulus, " tänk om vi hör till samma. Kanske kan vi leta tillsammans. Jag skulle kunna flyga med dig på ryggen så kan vi spana efter sagan båda två. Men jag har ju brutit en vinge förstås, så det går ju inte" Han suckade uppgivet.

"Men det kanske går sedan"sa flickan, "för jag tror att om man väntar och tänker att man vill mycket så långt som tanken kan, då blir det så. Det tror iallafall jag att det kan bli," sa flickan som nu slutat gråta. " och jag vill med hela mig ända upp till stjärnorna vill jag tillbaka till min saga"
Och Migulus ville också och tänkte och längtade tills allt han var var en önskan om att vingarna skulle bära igen.