Nu när Migulus var full av all vilja han samlat trodde han att han kunde flyga igen. Han såg sig omkring i sin glänta. Den var så liten och skogen omkring den så tät och djup. Träden såg ut att resa sig som skuggor nu när det börjat skymma.
Han provade att lyfta sin brutna vinge. Det gick att få den en liten bit över marken men det gjorde ont. Och han märkte att gläntan var alldeles för liten för hans vida vingar. Han skulle inte kunna flyga, det gick inte att lyfta därifrån .

"Här krävs någon klokare än jag" sa han efter en stund och vände sig frågande mot flickan. Hon hade rest sig från stubben och stod och tuggade på några blåbär hon hittat vid skogsranden . "Vad heter du förresten"? frågade Migulus. "Jag vet ju inte ditt namn." Flickan betraktade honom. "Jag heter Lilja"svarade hon efter en stund, " det är ett blomnamn och det finns väldigt många sorters liljor. Det är därför jag heter så för att det finns så många vackra blommor som påminner om mig".
"Jaa," sa Migulus, "jag kan ju se att det är mycket blommigt i dig och du har stora ögon, som ser ut att ha många svar. En flicka med sådana ögon kan nog tänka ut hur vi ska komma till sagorna. Eller hur?"
"Mm. Vi måste nog veta vad som kan vara sagotecken först . Hur ser det ut i din saga?" undrade Lilja
" Å," sa Migulus "jag börjar minnas lite dåligt fast jag längtar dit så mycket. Men jag vet att allt som är fint är ännu finare där och så vet jag att jag ska vakta en skattkista som är tusentals år gammal .Jag tror att det finns pärlor i den, både från sjöar och hav och ingen pärla liknar någon annan. Jag vet också att det finns en prinsessa som jag ska rädda eller kanske vakta, jag kommer inte riktigt ihåg vilket. Och där finns så vackra solnedgångar!"
"Men din saga då Lilja"? undrade Migulus. "Ja, jag vet," svarade Lilja, "att jag bor i ett slott med flera torn och det ligger på ett berg, högst upp på toppen ända uppe där molnen är. Och det finns massor med höga berg runtomkring. Och jag tror att jag har en krona för jag är en prinsessa och prinsessor brukar alltid ha det. "
"Men nu måste vi hitta en väg ut" sa Migulus. "Skogen börjar bli mörk och det är svårt att se. Kanske kan vi, om vi har tur, upptäcka någon stig som vi kan komma ut på."
"Jaa, res dig upp Migulus," ropade Lilja ,"bli så lång du kan! Och dra in luft och blås allt vad du orkar så kanske det kommer eld ur din mun sedan och du kan bränna några träd så att vi kommer härifrån!"
Och Migulus reste sig och blev lika lång som de längsta gamla tallarna. Och han såg att bakom träden fanns en öppning som bara blev bredare och bredare.
"Där har vi kanske en startbana som jag kan ta sats och flyga ifrån!" ropade han uppspelt." Och han drog in så mycket luft han kunde i sina lungor.