Generellt sett har jag inget förtroende för den s k allmänna opinionen. I regel är den manipulerad av de massmediala mogulerna som tillskansat sig taburetterna.
Därför, när majoriteten hävdar något med emfas drar jag alltid öronen åt mig.  
Det märkliga är emellertid att de som brukar hävda att man ska ifrågasätta allt ändå har tabubelagt vissa saker som absolut inte får ifrågasättas. Där kommer alltså PK-lobbyns dubbelmoral fram.
Man får t ex under inga som helst omständigheter ifrågasätta att en miljon kampucheaner dödades i Kampuchea under Röda Khmererna av Pol Pots regim. Inte heller får man ifrågasätta den palestinska så kallade befrielserörelsens legitimitet eller rätten till abort och samkönade äktenskap. Ifrågasätter man det jag nyss nämnt är man nämligen inte politiskt korrekt och då är toleranströskeln plötsligt obefintlig.
Det finns sådant som betraktas som allmänt vedertaget. Så här har vi blivit lärda och så här har man alltid tyckt och tänkt. Julfirandet är ett annat exempel. Så sent som i dag hörde jag en person säga att hon kände sig TVINGAD att sätta upp julljusstakar i fönstren för att alla andra gör det! Sådant kan få mig att brisera inombords.
Alkohol ska man konsumera. Helst i rikliga mängder. Gör man inte det är man suspekt. Man MÅSTE vara medlem i FaceBook, ha mobiltelefon och körkort. Man får INTE ifrågasätta Feministiskt Initiativ eller feminismen överhuvudtaget.  Och alla måste gilla sport.
Den som vågar opponera sig - och till den kategorin hör jag - betraktas som samhällets fiende nummer ett, idiotförklaras, marginaliseras och stigmatiseras. Med andra ord: samma attityd som de sovjetiska myndigheterna hade. Skillnaden är bara att här blir man än så länge inte internerad i arbetsläger för sina åsikters skull. Men får extremvänstern ökat inflytande är det väl bara en tidsfråga.
Givetvis är det enklast och bekvämt att alltid följa med flocken och flyta medströms. Då riskerar man inte sitt anseende och goda rykte. Inte heller behöver man få hembesök av terrorister.
Men om kejsaren nu ÄR naken. Det fanns EN person som vågade trotsa opinionen och påpeka att han faktiskt saknade kläder. Ett barn. Heder åt sådana individer.
Motståndet finns. Det kan aldrig kväsas. Majoriteten kan aldrig överrösta det.
De som skriker om att man ska ifrågasätta tycker inte själva om att bli ifrågasatta. De som talar om tolerans är själva de mest intoleranta, ty tomma tunnor skramlar mest.
Men skramlet (och svamlet) kan som sagt aldrig överrösta motståndets röst.


LARZ GUSTAFSSON   2/11 2014