det var en gång i tiden
på östkusten
jag reste med musiken
och läslusten
kamraten var en lots och
en förebild
musiken i hans pojkrum
var ny och vild


och snön på vintervägen
låg tung och vit
så ofta styr jag stegen
i minnet dit
konstnärer i en värld i
förändring stadd
när jag kom ut igen var
snön sockervadd



ett studium i en studio
ett gryende
två blivande studenter
som flyende
till former av förankring
för tankarna
men tiden rann som sanden
på bankarna



själv får jag leva kvar
ännu några år
Gud vet hur många dagar
och år man får
fastän jag skakat av mig
allt vågskummet
så nås jag än av tonen
från pojkrummet



LARZ GUSTAFSSON   31/3 2015