Önska mig icke slätare
hudens alla länder vilar i dina händer
jag är trädets tårar som någon plockat upp från stranden.

Saknar du mig när du ska gå över gränsen
gå i den tunna strimman
mellan vaken och dröm
var inte rädd !
Jag passar till din dräkt av gräs av jord och äpple.

Ett träd ska du se i spegeln innan allt faller av dig
men jag ska ligga kvar om din hals med mina tusentals leenden.
Trädet är sin stjärna trogen
alla är vi slutligen avklädda
i stjärnors ljus
ensamma en sista gång på jorden.


Inget vet jag ännu om min nya härskarinna
om natten sover jag brevid en fluga med vingar av guld.
Vi samsas gott ovanför drömmarens oroliga kropp.
Varje natt känner vi barnets ögon lysa
inuti den väldiga kvinnan av kött
ser hennes blick irra under den slitna huden.

Lämna mig aldrig mer till någon okänd
låt min ojämna vaggande gång bli ditt öde.
Spring inte mer jag ber dig.
Klä dig nu som det anstår någon
från ditt eget hjärtas land
så naket som möjligt.

Varje natt hör jag skogen viska i mina många gula ögon
jag ropar tyst hennes många eviga namn
otröstlig sover jag med armarna kring den spröda kvinnan.

Jag passar inte i brinnande pärlor
eldens lindanser bryter min nacke.
Mitt väsen är vind och rasslande frön är stänglar för plymer
är vassen vid stränder som gömmer de svaga.
Min konst är att spegla världens oro i lugna ytor av vatten.

Så ser vi varandra
nyckelbenet snuddar dig
jag rör mig fritt med dig utan att skadas av tyngden.
Varje steg är ett Tack till tiden som går
så ska vi leva samman du och jag.