Jag ser en sten i gärdets mörka dunkla skugga
den står och gömmer sig i vindens lätta sus
Jag ser att kossorna de bara står och tuggar
och de ska sola sig i solens sköna ljus

Jag ser en sten vid havets strand som kommer drunkna
om ingen hjälper den att komma upp på land
Jag hör hur måsarna de skrattar högt, så unkna
och stenen bränner sig när solen hettar sand

Jag glömmer visan som vi aldrig mer ska sjunga
den skildrar hjärtats sympati och ömma dröm
Jag glömmer lyckan som vi haft när vi var unga
och låter älven svälja minnet i sin ström

Jag känner vindarna från förr med blod i sinnet
de söker vinster där vi andra kan se sorg
Jag söker kärlek i min vrå, där uti minnet
men finner hat och skrik på varje enskilt torg

Jag ser en sten som sjunker djupare i sanden
den saknar vänner, kärlek, hopp och livets tro
Jag vill ju skydda den ifrån den hårda branden
Kan inte ta den hit intill mitt trygga bo

Jag ser att ormarna de slingrar sig i träden
och vattnet grumlas, blir förstört och luktar gift
Jag vet att inget händer när vi sprider säden
för fågeln äter den och ger sig ut på vift

Men uppå berget ser jag vidderna från ovan
och ser att ljuset skimrar lite här och var
Jag ser att gruset ger en sten den enkla gåvan
och kanske får de också någonting till svar

Jag ser att vindarna från förr med blod i sinnet
ska möta muren av förnuft och sympati
Jag känner visan komma hit igen från minnet
den ekar högt om hjärtats sköna empati

Jag klämmer stenen som jag håller hårt i handen
den lever ännu några hundra tusen år
Den ska jag visa där för måsarna på stranden
och snart är vintern slut, vi vet att det blir vår

När vintern lämnat lyser solen varmt på stenar
och kanske gifter den sig med nån vacker vrå
Ja vi ser tiden stor stark, men den har grenar
men tiden ska nog hatet säkert också slå