vänjer mig
alltmer

vid tanken på
att jag är en av dem
som klätts med
tunnare hud

som kittlas mer
av livets andetag

vare sig de är
varma av välbehag

eller ont svidande
likt hårda slag

stundom vaggar jag
mig ömt i tanken

att låta mitt blod
få pumpas till
jämnare slag

låta min själ
få lite balans

fast då kuvas
nog också
stunder av välbehag

och dagarna blir
till en gul-grå fana

där jag blott
än mer kommer undra

vem som sant
är jag