Ingen är som Erica
hon tar sig ton
jävlar vad hon kan skrika
hörs till annan region

har en stark pipa
som en trumpet
ibland börjar hon lipa
över allt hon vet

kaos och känslostorm
hatar att diska
känner sig aldrig i form
snurrar runt, spatserar iväg för att fiska

njuter och filosoferar
finner sina svar
fiskelyckan triumferar
likaså livsglädjen dessa dar

ut i skogen, i en dunge
fågelkvitter och tallar
aldrig besök av någon unge
fattar inte att hon pallar

hon älskar sin mark
från fönstren hörs musik
allvarsam, ändå med en klackspark
människovän och ensamhetsfreak

beläst och klok
eidetiskt minne
som en uppslagsbok
med pedagogiskt sinne

hon lär mig allt
är som ett orakel
kvinnan - jordens salt
bevisar vetenskapligt varje mirakel

förbryllad och bergtagen
när hon knyter nya synapser
med alla snilledragen
ur forna kollapser

människor växer i motvind
hon har en eld i sitt bröst
engagemang blossar på kind
med sin erfarenhet ger hon tröst

fina excentriska Erica
är så glad att du finns
mina dagar kan du berika
forna ovänskapen, inget vi längre minns