Tick, tack. Det enda ljud som hörs mellan väggarna i vardagsrummet. Förutom hennes egna väsande andetag i ensamheten.

Hennes vackra vardagsrum är belamrat med en sjukhussäng. En portabel toalett står bredvid. I detta rum, nära toaletten, ska hon äta sina måltider.

Hon är fånge i sitt eget hem. Kan inte ta sig ut själv. Lägenheten är inte handikappanpassad. Hon bor på andra våningen. Utan hiss.

Rullstolen hon sitter i kommer inte in i vare sig kök, badrum eller sovrum. Dörröppningarna är för smala.

Från lasarettet blev hon hemskickad. Trots brutet lårben med lång läkningsprocess. Hon ansågs färdigbehandlad.

Hem ville hon inte. Att få komma till ett äldreboende var hennes önskemål. Både hennes man och barn är döda. Äldreboendet hägrade med omsorg och sällskap. Aldrig behöva vara rädd och ensam.

Men så blev det inte. Alla ska hem och pröva. Det är Kommunens nya strategi. Oavsett hur sjuk och handikappad man är. Detta av kostnadsskäl. Fast man inte säger det rakt ut. Hemtjänsten ska utökas istället. Sköta omsorg och sjukvård i hemmet.

Hon känner hur hon krymper som människa. Är helt värdelös. Otrygg och ensam. Får inte bestämma själv över sitt liv.

Hemtjänsten gör så gott de kan. Annat kan hon inte säga. Men de är överhopade av arbete. Beräkningarna för hur många som ska  vårdas hemma höll inte.

Så många vänner som är i livet har hon inte. Den lilla släkt hon har kvar bor på annan ort. Men, funderar hon, hur trevligt vore det att bjuda hem någon på kaffe. Sitta i vardagsrummet med toaletten intill.

Inte ens ha möjlighet att duscha hemma. Än mindre ta sig till köket.

Efter ett rikt liv med familj och arbete är hon nu en kostnadskrävande figur. Utan egen talan om hur hon vill leva sina sista år. Trots att hon nått den höga åldern av 90 år. Och hittills klarat sig utan hjälp. Men lårbensbrottet hon fick när hon ramlade hemma förändrade allt.

Mitt liv är inte längre mitt, tänker hon sorgset. Kanske lika bra att avsluta det medan man kan. Tanken har funnits en tid. Beslutet har mognat mer och mer. Vem skulle sakna mig? Förmodligen ingen. Då blir det en kostnad mindre för Kommunen.

Blicken fastnar på burken med sömntabletter. Hon sträcker sig efter den. Liksom väger själva beslutet i handen. Innehållet borde räcka, tänker hon. Häller ut tabletterna i sin darrande hand. Tar det fyllda vattenglaset. Sväljer tabletterna en efter en.

Hon lägger sig stilla med knäppta händer. Inväntar den sista sömnen. Bort från sjukdom och skam. För den människa de gjort henne till.

Fem timmar senare öppnas ytterdörren.

- Maria, det är hemstjänsten, som kommer. Är du vaken?