jag såg dig
vid fontänen
du bar en vit klänning
och jag bar hakan vid knänen
solen tyckest endast se dig
jag tvivlade aldrig på varför
vinden var stilla
det var alldeles tyst
ändå hörde jag musiken
jag må ha stått stilla
men jag lovar
själen min dansade av sig skorna

du tittade åt mitt håll
jag försökte behålla mitt förstånd
du skrattade och log med ditt varma leende
för du såg
att hakan min var kvar vid fötterna
sedan vände du dig om
vandrade iväg i sommaren
och jag

svävade på moln