Min själ är ett
skövlat land,
en sprängd bro,
ett slagfält, över
vilket kråkor kretsar.

Regnbågsfjärden
skimrar i minnet ...
Var finner jag
en väg tillbaka
till det solida ?

Nu, längtar jag hem!
HÄR. kan man, ju, inte
stanna ! Jag bryts
ner, dag för dag ...
Måste resa mig --

och gå ! Lämna
de fula Traumat -
bakom mig å
gå vidare, om jag
ska överleva, alls !

En nypa kall, frisk
oktoberluft ute
på balkongen
rensar upp i
fadda sinnen.

Dimman har lättat
från staden och
själen; tröttheten
känns inte lika
besvärlig, nu !