Melodi: Inbjudan till Bohuslän (E. Taube)

Av gula blad har furugrenen färgats
ty björken kastar nu sin sommarskrud
och skaldens sinne har alltmera ärgats
av årens gång och diktens milda bud
Nu viskar solens lek i tallens grenar
att snart är friden all när häftig storm
förjagar allt som sommaren förenar
ja, snart förlorar allt sin forna form

Men hösten är i början endast fägring
när träden flammar upp i ljuvlig eld
Att sedan stormen kommer med belägring
och tvingar fågeln bort ifrån sin däld
är blott naturens lag, nu börjar livet
inunder löv och blad får fröna ro
Till våren skall det åter bli dem givet
att fröjda mänskan - därpå må du tro!

Från min balkong jag glädes åt det sköna
och lapar sol som värmer gamla ben
Nu minns jag vilda lekar i det gröna
och dansens virvlar känns i återsken...
Nu vårdas minnena mitt jag bejakar
av kärlek, dikt och allvar i mitt sinn
En glad sekund enträget det bevakar
att Musan icke flyr från mitt krypin