Långsamt krypande manglande huvudvärk
En exploderande frustration som får mig att bara vilja skrika
Ställa mig på bordet och rabbla Rhinehart-citat
Eller Dagerman…

Kan vi inte bara låtsas?
Le och gå vidare som om allt var normalt
Nicka åt varandra utan att starta en scen?
Om jag inte bara varit så jävla ärlig

Jag är ett spöke, en åskådare
Ni förstår inte mig (och hängsnarorna i min lägenhet)
Jag föddes i blod och badar i ångest
Och förpassades till tystnadens ensliga hörn

(låtsas inte om den tomma spritflaskan under bordet)

Om jag lade mig på golvet och grät
Om ni såg hur jag blöder
Hur jag bleknar bort för varje dag som går
Hade ni älskat mig då?