Du såg att jag slickade mitt blod från mina öppna sår.
Mina tårar som frätte på mina kinder.
Varför kom du inte och la din arm om mig?
Tog mig i din famn och vyssade mig lugn?
Varför, kunde du inte skänka mig din trygghet som du gjort så många gånger förut?

Är detta slutet för oss?
Tiden har kanske tömt oss på känslor och empati.

Mitt blod strömmar nu fortare och vi kan inte göra nått för att rädda mitt liv.

Jag viskar
Jag älskar dig!

Och mitt liv slocknar tyst.