I bland blir man så där fruktansvärt besviken och utan att det egentligen hänt något. Kroppsspråk och omtanke som inte givits och man faller ner i ett stort hål och känner sig helt värdelös. 

Han hittar mig på en deitingsait.  Ser klart trevlig ut. 58 år, grå tinningars charm. Musik är det stora intresset, musik i alla former från jazz till opera.

 Ja men det  verkar ju bra. Söker kvinna från 45-60 år. Passande ålder också, jag med mina 48 år. Jag svarar något trevligt tillbaka, att jag gillar också musik och sjunger jämt, i duschen i bilen och ibland på scen... är mezzosopran, och så är dialogen igång.

Det kommer ett meddelande, han sjunger också i kör, i Studentsångarna. Studentsångarna, det var som attans, då är han duktig!

Håller honom kort, som jag lärt mig, att inte verka för angelägen. När han inte svarar  inom nåt dygn så trycker jag på "radera hela konversationen". Är han då intresserad, då letar han upp mig igen annars inte.Ger mig en känsla av viss kontroll i detta osäkra, att nätdeita. Men har man varit singel i tio år, ja då kan det vara värt ett nytt försök. Alldeles nyskild för tio år sedan hade jag prövat lyckan på samma sait. Det hade blivit några koppar kaffe, en å annan promenad och museibesök, men inget mer.

Nu kanske jag skulle ha mer tur om jag bara var försiktig.

Det kommer  mail, så jag fortsätter svara. Jo, jag sjunger också i motettkör och vi repeterar julsånger nu. Han vill också sjunga julsånger med mig,skriver han. Det var så länge sen. Kan jag ordna det, att han får sjunga med oss på vår julsångskonsert med barockensemblen symfionettan?Han skriver lustigt och medryckande. Vad roligt med någon som är lik mig själv med samma humor,och musikintresse, ovanligt...jag svarar att det kanske går att ordna julsångerna, ska bara prata med körledaren. Vi har båda glömt att berätta vad vi heter, bara  våra nickname, han heter "Celol" och jag "Aida", så när körledaren frågar vad han heter, barytonen från Studentsångarna? Då kan jag inte svara. Men vi ska träffas snart, nu i veckan på fika, och då kan jag ta reda på namnet. Han kan få sjunga andra bas;men han borde väl veta om han är med i  Stundentsångarna att man söker in, säger han med rätta.Fast sen ändrar han sig och säger att han säkert kan julsångerna och kan sjunga direkt från noterna, så han är välkommen. Så bra tänker jag, en ny andrebas i kören, det behöver vi ju till vårens rekviem av Fauré...och så kan jag lära känna honom lite bättre, det blir en verklig tillgång för kören.

In till stan och hitta ett  mysigt kondis. Det får bli Sturekatten på Riddargatan. Några gånger har jag fått ligga lågt och radera kommunikationen, som när han somnade i soffan och glömde höra av sig till mig efter Frank Sinatra kvällen på tv, som han bara stornjöt av."Det händer alla", skrev jag förstående. Vill ju inte ge intryck av att vara kritisk, så tidigt i bekantskapen.

Sitter sen på det mysiga kaféet på  bra platser,de jag hittat intill fönstret. De blev precis lediga, annars är det fullt.Två herrar tar sina rockar och går.Vilken tur jag har!

Det står en liten vit porslinskatt under julbelysningen och en gammal upplaga från 40-talet av Ivar Lo-Johansson "Trälarna" ligger där som rekvisita.

Påminner mig om att det var just i dessa fötöljer som Lena Endre och Susanne Reuter sitter i, i den svenska filmen "Omaka par". Tar upp boken och läser lite om svenska arbetare, för att fördriva tiden och tittar på alla som pratar intresserat med varandra.

Det komer ett sms. "går det bra om jag kommer 20 min ut över 15.00`? "Javisst", skriver jag tillbaka.  "tack"   "måste bara hitta parkeringsplast". "jag förstår" knappar jag in, och förväntan börjar dala. "nu" ett litet meddelande till och klockan är 15.40... "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", skickar jag iväg.

 Då står han där mellan de röda sammetsgardinerna och jag reser mig för att hälsa. Jo trevligt utseende och välklädd, i mörk kostym och mörk rock, palitå. Blir nog trevligt.

Han tittar lite forskande på mig och frågar leende"Har vi inte setts förut?. Jag tittar tillbaka och säger att "jo... han verkar bekant på något sätt". Måste vara i något musiksammanhang. Sorterar i minnet...var, var, var? när? 

Medan vi beställer te och bulle, för mig, och kaffe och bulle för honom, berättar jag att detta ursprungligen var ett glädjehus på 1700-talet..Det var två systrar som tillsammans ägde Sturekatten och Vetekatten på Kungsgatan. Han kände  inte till det. "Bytte de verksamhet?" frågande han och skrockar ett inåtvänt skratt som är charmigt. Jag  ler tillbaka.

Hans blick är orolig, de isblå ögonen lever sitt eget liv i ansiktet. Försöker minnas, men hittar inte. Var kan vi ha träffats? Jag frågar lite trevande om olika musiksammanhang, men it doesn´t ring a bell. Retligt.

Jag släpper det hela, med orden "Vi kanske sågs på en deit för två år sedan , så pinsamt det vore"( som om det var underförstått ett skämt om ett suddig kväll man inte minns och som samtidigt det skulle förstärka, att sådana var inte vi, vi var kultiverade kulturmänniskor, inga nattsuddare på PA&CO som ramlar hem med nån på nattkröken", och så höjer jag på ögonbrynen och ler lite som jag tror underfundigt).

Vi kallpratar lite om ditt och datt, om hans hund och min katts lustiga beteende, det blir inte många ord om noterna till julkonserten.Vi pratar om mitt lilla kulturhus med kakelugn och vedspis. han frågar roat, "har du ute dass med?" "javisst", svarar jag "men inte bara, det har jag ordnat med"; Men märker att jag känner igen konversationen, vi har haft den en gång tidigare...var det nu var. Lägger märket till en distansering i konversationen, en spricka har skapats och det blir större och större för var minut...

Så ringer mobilen plötsligt. Att han inte stängt av den, tänkte jag." Jag måste ta det, säger han urskuldrande och går inte undan utan sitter kvar vid bordet och tar mobilsamtalet. Jag tappar mer och mer intresse. Så oartigt, han kunde gått ut i hallen. Finansman från Bromma och inte ens så mycket känsla för etikett...kommit sent, pratar sen i mobiltelefon. Jag har satt min på ljudlöst. Börjar dissa honom mer och mer. Han avslutar samtalet för att inom några minuter säga "Nej det känns inte bra", och ringer upp affärskollegan igen för att bestämma möte om en timme och göra ett avslut på affären. "Nej  vi tar det om 45 minuter", ändrar han till. I det ögonblicket börjar jag känns mig kränkt...

Sitter hela tiden framför honom och känner hur ohövligt detta är, mot mig. Så viktig var jag... Ser jag gammal och ful ut, är jag ointressant?En besvikelse?

Tankarna stressar snabbt genom medvetandet. Undrar om detta var orsaken till hans skilsmassa måntro. Bristande intresse i relationen, allt fokus på jobbet?

Var han verkligen intresserad av kören och sjunga julsånger?

Det var ju trevligt att han betalade för tét...får ändå funderingar på att resa mig upp och gå, varför spilla tid på detta, han verkar ju inte ett dugg intresserad av julkonserten eller mig heller för den delen. Konstigt känsla. Hur snabbt något dalar ner i avgrunden .Och jag som tagit med mig noter och allt. Avpolleterad.

"Du jag tror vi skippar det där med julkonserten och repet på lördag, du verkar ha så många järn i elden...", säger jag och ler. Han flackar med blicken tillbaka, tydligt stressad. Något kyligt stickigt i blicken.

Ena foten i stigbygeln, tänker jag. Men halvägs igenom tankegången har han redan rest sig och tagit på sig sin svarta rock. Han har något avståndstagande i blicken.

Han minns var vi träffats, tänkte jag, och det var tydligen någonting otrevligt,pinsamt eller har han bara bråttom...eller båda två?

"Jag måste gå, det gäller så mycket pengar, sitt du där och njut av ditt te, vi hörs". Jo morsning ,tänkte jag, men tar ändå emot den halvhjärtade kramen. Väl hemma igen skyndar jag till datorn och raderar hela kommunikationen. Kändes viktigt. Jag är minsann inte angelägen.

  Då mindes jag. Vi hade faktiskt en träff för tio år sedan 2005, sent en eftermiddag. Vi hade tagit en snabbkaffe på konserthuset, innan han rusade vidare. Lika bråttom då som nu. Men han var då en femton kilo smalare, det var därför jag inte kännt igen honom.

Väl hemma ser jag ett sms och en ursäkt. Affären hade  räddats och God Jul och Gott nytt år och så slutklämmen. På väg hem i bilen kom jag ihåg ihåg att vi hadt en deit på Konserthusetför några år sedan.Vi är fortfarande väldigt olika". Den sista meningen kändes verkligt nedlåtande.Fast det låg något i det. Omaka par. Skrev ändå och lyckönskade till att han fått affären i hamn och önskade God jul och Gott nytt år tillbaka.

Det var ordet utedass, som tydligen hade en sån emotionell betydelse. Att han fikade med någon som hade utedass på tomten , blev droppen. Både denna gång och träffen för tio år sedan.