Stunder av kylig tvekan
inför det Oerhörda, det
som finns som gyllene frön
sådda i våra själar, att växa
å slå rot i sköna krukor på
hjärtanas terrasser i skenet
från inre platinasolar.

Väntan kan va´ ganska svår,
då, den drar ut på tiden å
det man ser och hör är
klockor som tickar å går --
i en vild Väntan på att
det ska va´nått skoj på g.,
på att telefonen ska ringa!

Minns silvret i din blick å
i ditt leende, som lova´nått --
bortom blå berg av Tid, som
skulle skänka Tron dess Lön,
7-faldigt om inte 70-faldigt!
Amerikaner skulle komma, --
allt skulle gå precis min Väg...!

Men, nu är du gången borta --
och jag är ensam kvar i
den skumma Värld, som
såg vår gemenskaps eld
glimma i den Samtid, som
sedan länge har lägrats av
ett Makters massiva mörker.-