De lövlösa träden är klädda i frost
Som gnistrar och glimmar i den svaga
Novembersolens lätträknade strålar
Ja hela staden ligger där i frusen skönhet
Med gnistrande träd och hala kullerstenar

Men bilden av blek vackerhet slocknade

För på de hala kullerstenarna fanns spår
Spår som inte borde synas på öppen gata
Ty de förr gråvita stenarna hade fått färg
Färg mörkare än den svartaste natt
Och gatornas tysthet ekade nu av sorg

I hörnet vid biblioteket låg en svart pöl
Bredvid den en sönderslagen bläckpatron
Det sorgsna ekande skriket mellan husen
Kom från en vilsekommen festtuta
Som några killar modell längre hittat