I

En dag i mars går jag ned till sjön och lyssnar.

Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.

Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.

Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan långt ute.

Allihop liknar Historien.vårt NU. Vi är nedsänkta, vi lyssnar.

                                                            II

Konferenser som flygande öar så nära att störta...

Sedan: en lång darrande bro av kompromisser.

Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,

under de oföddas bleka ansikten,

utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.

                                                             III

Goethe reste i Afrika 1926 förlklädd till Gide och såg allt.

Några ansikten blir tydligare av allt de får se efter döden.

När dagsnyheterna från Algeriet läses upp

framträdde ett stort hus där alla fönster var mörklagda,

alla utom ett. Och där såg man Dreyfus´ ansikte.

                                                               IV

Radikal och Reaktionär lever  tillsammans som i ett,

olyckligt äktenskap,

formade varann, beroende av varann.

Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.

Varje problem ropar på sitt eget språk.

Gå som en spårhund där sanningen trampade!

                                                                  V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen

ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av

                                        händelser.

Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,

på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas

                                        med marken.

Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.

                                                 dikt av

                                      Tomas Tranströmer

                           ur KLANGER OCH SPÅR 1966

                                           nobelpristagare  

      (ett litet skämt från min sida...som skriver mycket om känslor, kärlek, hjärta och smärta)