Förr eller senare ligger vi alla där
stirrar ut i rymden, bara väntan kvar
Väntan på att igen bli en del av universum

Oavsett din livsglädje och optimism
är det äntligen dags
Och jag blir lite mera ensam
Kanske borde gråta en stund?
i ett biblioteksbadrum
bland vitt kakel och avfall

så många tekoppar vi druckit:
så många långa historier
så enkelt men ändå så viktigt
att se världen ur någon annans ögon

Plötsligt försvinner livsgnistan
matlusten underhudsfettet rösten
så ligger du där som det torraste
torraste lilla russinet
och ingen hör vad du säger
men vi pratar med dig ändå
så länge det går