Kvarteret jag föddes i
Rörde inte en muskel
Under dom fem år jag bodde där
Husen stod som blekröda sockerbitar
Samlade kring en ensam björk
Som aldrig kunde dölja sin skogslängtan
Rutschkanan som glödde i dom stekheta somrarna
Lyktstolpen där färgen flagnade
Och skar i barnmjuka klätterhänder

Jag minns tanten längst ner
Mittemot
Som släppte ut hunden som en katt
Och fyllot bredvid
Med sina balkonggester
Och obegripliga besvärjelser
Som drabbade alla på sin väg mot tvättstugan
Jag minns smaken av blod och förvåning
Och hur gula mina tänder såg ut mot den vita isen
Den där första och sista hockeymatchen
Stenkriget mot granngården
Och skammen som följde
I den bräckliga vapenvilan
När krossade entrerutor skulle fördelas
Bland föräldraskapen

Jag minns att ingen nånsin
Låste sina cyklar
Och att sju år var en lagom gräns
För dom oåtkomliga åtrådda luftgevären
Jag minns att livet sjöng högre
Än häxpiporna på Valborg
Och jag minns när flyttbussen gick
Hur vi lämnade kvar syrrans trehjuling med flit
Hur vi bar upp alla saker i en annan doft
Och möblerade likadant
Fyrahundrafemtio meter bort