himlens stjärnor markens blomster

fyller ögonens dröm av något vackert

tätar livets söm broderar fram en formel

som gör kärleksdröm till sanning

först måste det gamla dö...

jag klär min kropp med markens blomster

dekorerar håret med himlens rubiner smaragder

som glittrar i en svängande virvlande dans

som förvandlas till en stege i dansbanans steppande klang

dragspelaren med sin rytmiska bälg

drar sakta fram sin trollformel

tapetserar mitt inre med sin musik

i sinnenas inre rum kristallkronan gungar

skönheten gör mig förundrad men

den sista repliken när kistgolvet faller

i miljarder bitar som i en panisk dans

målar ansiktets fåfänglighet till evighet

rummet är rent huset är mitt

nu är stunden kommen när jag får

färgsätta allt och jag väljer vitt

livets lycksalighet i ensamhet begrunda

nu jag äger ett tjusigare skrin

ser döden i vitögat när jag

i framtidens glädjerus stiger in

inte dröm icke verklighet mer råder

nu finns HAN tätt intill för att stanna

verkligheten har än engång

överträffat dikten

kärleken kärleken läker mig...