en liten liten mening

blev till ett missfoster

... hon skrek ut att hon

hon kunde inte skriva

det var lönlöst sa hon

mina barn och barnbarn

min bror och vänner såg

en dag sade den yngsta ...

- hon, nej inte hon, inte i dag

orkar inte med offerkoftan!

va!? utbrast jag vet du vad en

offerkofta är? du är ju bara fem

barnbarnet visade på exempel

hon klagar, gnäller är missnöjd

med allt, och tackar nej till stöd

hon bidrar inte med nått

barnbarnet hade satt epitetet

offerkoftan ... OFFERKOFTAN 

jag själv hade upptagit mig med

att försöka stötta, uppmuntra, bjuda till

empatiserat, kramat omhuldat

min bror visade att det fanns liv

ett liv som inte återvinner missmod

vi promenerade och konverserade

åt stekta bullar och kokade soppa

på en spik, badade, lekte, spelade

offerkoftan kom på besök

slängde sig i soffan och kved

sedan ville hon bli uppassad

medan hon yrvaket sörplade

i sig medan hon gnällde

barnbarnen var på besök

vi lekte, skrattade, målade, ritade

lagade mat, bakade, stekte bullar och

delade med oss av glädje och gemenskap

offerkoftan fortsatte beklaga sig...

nästa dag bjöd jag och en vän

offerkoftan på middag, fyrarätters

det första hon sa fick alla att häpna

- ... Ingen ringer, hör av sig, går aldrig

på middag, ingen bjuder, sitter alltid ensam

men så bra då, så bekvämt då

så himla himla rätt och riktigt då

så tacksamt och glädjande då

vad fantastiskt att få höra då

och vad bra att du fått komma hit

min vän utbrast till offerkoftan

ser du inte vad du får??????

är du blind för världen eller

hånar du, mobbar du, gör ned

vår prestation, vår generositet

vilka är vi om du nu är ensam...

dina hjärnspöken kanske

offerkoftan förstod inte alls

istället frågade hon varför

det inte fanns servetter på bordet

men Gud ändå utbrast mitt inre!

vad har jag bjudit hem henne för?

... efter hon flyttat slutade jag att söka henne..

hon sitter ensam och nöjd nu skulle jag tro

faktiskt tror jag att offerkoftan ville ha det så