|
Små obetydliga ögonblick som sköljer över oss med storm
DEN TYSTA DANSENhanden så len den rostar nu den blöder järnoxid ser fläckar och hål
en kvinnostaty vittrar bort smälter ned genom existenser
falska försök att lindra med nitar förfallet som uppenbarar den inre håligheten
betraktarna är döda de som såg skönheten de som beundrade verket när det var som älskvärdast
nu dansar hon i skuggan av sin forna glans haltar fram med plåtnitar som skaver sönder lusten
plåtbitar ditsvetsade slagna buktar ut här och där gör skadan värre än den är lagningarna så groteskt fula
hon ser sig aldrig i spegeln skrockar plåtslagaren slår så i den sista spiken hon faller död ned
tystnadens vals drar ut dödsdansen massakrerar hennes inre hålighet det enda som var kvar av den tid som var
håligheten som bar upp som gav den tysta dansen sitt ackord sitt akustiska harmoniska vibrerande liv |
Nästa text
Föregående
Solstrale 
|
