i den inre verkligheten nås jag

av de minnen som nått mig

som gör att de nya som finns

det nya som är stundom inte

eller aldrig når mig

brottstycken ur min barndom

minns inte något av det nu som var

det förlöses aldrig i att låta sig minnas

då jag inte minns vinden, värmen, mötet

som aldrig nådde mig

det som inte når mitt innersta centrum

kan vara utanför kontroll men ändå finnas

trots att jag inte minns det som var gott

blir minnet stundom bara det som var gott

och minnet av det som var ont glöms

men stundom är det minnet förnekelsen

av det som drabbade mig hårdast smärtsammast

som när min kropp togs i besittning av någon

som inte hade någon rätt alls att äga mig

varat i ett barns perspektiv förstorat tusen gånger

sommar som aldrig blev höst eller vinter

som försvann i leklandets fantasivärld

vintern som bet sig fast i pulkafärden

skridskoåk och slalomfärd övergav aldrig

liksom minnet av smärtan heller aldrig övergav

impulsen att tvätta mig ren skrubba bort

allt ont följde mig till bastubadsritualer

badsalt och duschdrapperiers skyddande

min kropp mot insyn, bli beskådad utan lov

svåra minnen som aldrig borttvättas ska

stunderna före efter som bet sig fast

de dofter smaker bilder som nyss var

i ett nu omlindat av barndomens ögonfröjd

levde med lek och skratt för att sedan dö

mitt framför mina ögon och ändå leva

för de lever mitt framför min glömska som

jag försöker frammana och tvinga på detta

ohyggliga minne, de ohyggliga minnena

av svarta vassa djupa smärtsamma sår

som inte låter sig tvättas bort så lätt

nu skriver de mot en ljus vit bakgrund

som inte säger mig någonting alls om det

det som suddades ut av minnet som jag ville

de minnen jag ville hålla som aldrig höll

de vittrade ned under skuggans våld

det förlorad all sin glansfullhet och lyster

det förlorade sitt eget existensberättigande

gör att bli offer för en enda mörk skugga som

föll över mig så obarmhärtigt och släckte allt

som skakade hela mig sönder och samman

det var så många sådana skuggor som föll

som höll mig fången som gisslantog barnets

barndomsminnes rättigheter till att spelas upp

visas på minnenas vita obefläckade duk

spelas upp för mig närhelst så önskas

mitt liv skulle bli mitt val att fylla med mitt

men många var de som fyllde mitt med sitt

utan att bry sig om konsekvensernas väg genom

det som ett barn själv skall äga rätten till sitt

rätten till sin kropp sina tankar känslor minnen

men de blev en flykt från jaget som blev mitt

min flykt från minnen som penetrerade och 

som manifesterade all denna glömska som nu

när jag försöker minnas det goda ligger ivägen

som blottar tänderna hugger mig i benet drar

det drar mig ned alla dessa strategier utarbetade

på Traumacentrum och hos polisen som jag mött

när breven kommit som berättat att det aldrig

någonsin kommer en upprättelse för en som mig

för nu är mitt deras och de gör vad de vill med mitt

det värsta av allt är att mitt minne det som jag minns

det lägger de ned och stoppar undan i glömska

de vill att jag ska tro det aldrig kan ihågkommas

att jag inte ska kunna minnas och att minnet är fel

bevisen som ligger ute vill de aldrig ens titta på

vittnen hör de aldrig brottsplatsen obesökt

vad är det egentligen de lägger ned när de nedlägger

jag tror de vill misstro misskreditera det sanna

göra om det sanna som är sant då är lögnen lögn

lögner de trott på att vi lever trygga i lagens händer

men ingen som jag mött som genomlevt detta

glömmer det är ett minne som lever i ljuset

som aldrig skuggas av nya friska glada minnen

det står där i givakt och tvingar det på oss

som om det goda minnet aldrig får finnas

när jag skriver genom betraktelsen att vi

vi som drabbats av trauma skall läkas helas

av att berätta ges nycklar att hantera minnen

av trauman då vill jag skrika att nu räcker det

för det blir inte som ni intellektualiserat fram

era teser är bara misströst och missuppfattning

den drabbade blir inte hjälpt av år som går

av tid som skall skölja bort alla sår vittra ned

de som drabbats traumatiserats har lurats

för att skydda ickedrabbades oförmåga förstå

traumatiserade skall tänka på alla andra

som i den meningen av terapin vi ska veta

att efter två år ska vi kunna gå vidare se framåt

men se det är ju då allt börjar om och om igen

då börjar resan ned i underjorden bort från allt

vi skall nu trösta all som inte traumatiserats 

säga till dem att vi visst gått vidare trots allt

så att säga ska att traumatiserats inte ses allvarligt

du är och skall vara läkt efter två år efter två år

med eller utan terapi tror folk på detta

jag lever med det varje dag att det kan komma

över mig och ruska om mig när som helst

mitt i leken med barnbarnen och i mötet med

allt det som faktiskt skulle göra mig gott

förväntan från samhället att jag skall vara fri

att nu efter sjutton år ska detta inte finnas

jag skall vara fri från besvär av PTSD men icke

det florerar i drömmarna, minnesknutor hårda

de piskar fram skummar upp sliter ut mig

men jag blundar för din skull och tänker...

de har sagt att jag skall vara läkt för jag kan

vara det om jag vill, bara jag vill, säger de

så jag vill alltså inte menar de, vara läkt och fri

ljust att skuggor är mörka ändå de skiljs åt

kan skilja ljuset från mörkret så ni vet

jag skriver mig till svars för alla påhopp

alla som vill tro att just deras ord är de rätta

och för att jag är förlåtande som alla dessa

traumatiserade andra som inte vill hämnas

vi har bara energi till att leva nu, i nuet

vad som de aldrig ser de som stängt oss ute

från möjligheter till upprättelse är att vi som

drabbats är otroliga på att ägna oss åt

uttröttande sysselsättning i olika former

vi gör allt som vi kan för att överleva allt

vi överlever hela tiden allt som drabbat oss

därför finns vi ju här... hylla det istället för

att nedlägga oss i fack, misskreditera oss

de som drabbats har alla individuella berättelser

och innombords så mycket klokskap till tröst

det som drabbat mig efter trauman i flertal

när jag mött terapeuter berättar, vittnar om att

det finns de som är i tron att just de kan hjälpa bäst 

men det som hjälper bäst är att fråga den som

drabbats hur den överlevde och stärka jaget

utifrån det som jaget erövrat av strategier

jag har bara mött tegelstenar i huvudet när

jag mött terapeuter som sagt sig veta bäst hur

och det i sin tur har förvärrat måendet väldigt

att tvingas lyda, underkasta sig andras tvång

i någon form är just vad som triggar minnet

för den som levt under andras våld i ett samhälle

som hela tiden skryter om dess förträfflighet 

i att just hjälpa utsatta, traumatiserade, offer

 jag vill ändå säga att jag aldrig blivit trodd

och detta är ett trauma så stort att jag

nästintill utplånat allt det i mig som är värt

att vara finnas till och beundras sin existens

min livsexistens beror på förmågan att

måla, skriva, spela, sjunga fram jaget

hade jag inte lyssnat på mig på vad som är mitt

då hade jag aldrig varit i livet levande som nu

men det plågar mig trots allt stundom nedslår mig

vad jag vet att jag behöver är lugn stillhet frid just då

jag backar in i mig, stannar upp, vilar, väntar in mig

det går att lära sig själv att leva med det som är

det som varit och det som livet ger av upp och ned

det går att älska och att älskas igen dagarna igenom

det går att dansa och att sjunga spela och måla

det går att skriva sanningen och drömma om godhet

till dig som inte vet vad som drabbat mig finns

svar att lyssna till med försiktighet då det är

mycket lätt att falla för frestelsen att misstro vilket jag bevittnat, genomlevt med stor vånda till följd av det upplevt totalt utanförskap och övergivenhets känslor...

liten utsattes jag för pedofili, som tonåring för sexelltutnyttjande, kvinnomisshandel som vuxen, och hela mitt vuxenskap har jag kämpat för att bli trodd hos myndigheter, polis och åklagare har alla bemött mig som icke trovärdig, och skyddat brottslingar av graden allt från sexuellatrakasserier, förolämpningar på arbetsplats med vittnen, misshandel i nära relation med vittnen, och för grav fysisk misshandel upprättat rättsintyg, foton på misshandeln som uteslutande läkare var överens om bevisade vem gärningsmannen var, stalkning med två tusen brev, paket, mail och uppsökanden, påståenden att jag skulle hålla konsert m.m. vilket ledde till att beställare blev arga, utsatts för trakasserier under program som jag hållit i... Alla dessa händelser har jag varit duktig och anmält, som man hänvisats till enligt svensk lagstiftning, men ingen av gångerna trots vittnen, eller omständigheter, bevis som pekat ut gärningsmannen har någon ställts till svars...

detta i sig är det största av trauma som jag känt genom mitt liv eftersom jag kämpat för  att berätta vad jag utsatts för och vägt varje ord och upplevelse för att inte bryta samman själv, vilket skulle lett till att jag inte skulle kunnat anmäla... därför känner jag att vad jag vet om samhället klart sparkar på de som ligger med sin krassa attityd och beteendeproblematik... om jag fick förändra detta vet jag exakt vad som skulle göras för att detta aldrig skulle kunna drabba någon annan. dessutom gör en sådan krass attityd hos myndigheter att samhällets rättsystem urholkas och förlorar sin funktion helt, och med de haverier som jag ser och läser om, bevittnat förstår jag att det som jag trodde fanns var en fet lögn... jag känner heller ingen kvinna som utsatts som fått upprättelse...