ögon stretar med bilder från då jag

vill framkalla ett nu som försvinner

in i det gamla som äter min poesi

slickar bort all den ljuva sötma du ger

ligger på golvets kalla plastmatta

tårar som inte går att få stopp på

det är svårt för dig att förstå allt nu

som sker med mig och du vet inte

jag sprack sönder framför dina ögon

som stretar med bilden från detta nu

du håller om mig till sist och kramar mig

att önska mig hel spär bara på traumat 

när jag förlorar fotfästet i nuet blir du rädd

du vet inte vad du skall göra men du stannar

kramandes min själ likt vågor renar de mig

från allt ont som nådde mig där och då

i den kylslagna kvällningen går vi en promenad

som leder mig hem och fyller matkassens bredd

vi älskar och lyckliggör varandras sinnen totalt

men jag är på min vakt för ännu en våg av sorg

det kommer över mig minnen som slukar mig

demonen monstret i det som andra gjort mig illa

kronifierat P.T.S.D betyder skadan är irreparabel

jag ska, du ska, vi ska hantera vågorna av sorg

ingen ledning ingen förberedning ingen loggbok

vi måste hitta vägen ut och in i varandra själva

du kommer till mig och jag möter dig vi finns

vi bråkar aldrig med varandra det är ett mirakel

likväl kommer det ibland över mig likt en flod

tårar som inte går att stoppa tillbaks blunda för

du är så tapper sitter där med ditt hjärta öppet

visar mig hur hel en människa kan vara och fri