Hej jag heter Jesper och jag vill berätta om något som har hänt mig.
Det hade varit ett långt år. Varje månad kändes dubbelt så lång men dagarna flög förbi i sin enfald. Tiden verkade inte vilja röra på sig. Det hade skett så mycket på bara ett år. Jag föddes igen och försökte enligt vana hitta en ny roll och ett nytt mål att fokusera på. Det började minst sagt bli tröttsamt. Jag har liksom aldrig riktigt nöjt mig med att behålla saker och ting i samma tillstånd, jag har alltid velat ta mig vidare. Det kanske började när jag var ett barn, rädd för allt, rädd för att tala rädd för att försvinna bort i glömska. Att mamma och pappa en gång skulle vakna och inte komma ihåg att jag var deras barn att jag skapades tack vare att dem skapades. Det kändes likadant på skolgården men jag var aldrig mobbad aldrig placerad i ett fack. Jag var bara en grå liten varelse som strök omkring längs väggarna livrädd att någon skulle avslöja mig. ”Du hör inte hemma här” Men innan det hände hade jag redan gömt mig och det fanns inte längre något att vara rädd för. ”Här kan ingen skada dig” och jag kramade om mig själv.

Det hade varit ett långt år. Jag hade startat ett nytt liv, det fanns mycket att vara hoppfull om. Jag såg fram emot att skriva på kontraktet till min nya lägenhet i min nya stad i mitt nya liv. Det var som att någon lyft bort tyngden från min bröstkorg, det blev helt enkelt lättare att andas igen. Det var sista terminen av min högskoleutbildning. Jag tog examen i juni och allt hände liksom så fort att jag inte kommer ihåg så mycket av den dagen varken ceremonin eller blixten från pappas systemkamera. Men jag kommer ihåg hålet i magen som återigen vidgades när jag låg bakfull i min tomma lägenhet och hjärnan ville rinna ur varenda öppning i mitt huvud.

Det skulle gå snabbt att flytta. Jag hade redan fått jobb och kontraktet var påskrivet nästan samma dag. Jag har alltid jobbat väldigt hårt för saker i mitt liv och med vetskapen att det medför goda möjligheter. Jag har väl på ett eller annat sätt fått lida mer på andra håll eftersom jag låtit min strävan och ambition gå före mycket annat. Mitt sista långvariga förhållande tog slut för snart tre år sedan och jag har blivit van vid att leva själv. Det är skönt att veta att det finns en sak jag kan kontrollera och det är jag.

Misstro mig inte. Jag älskar kärlek och jag älskar människor. Men det måste på något sätt kännas värt besväret det måste kännas som att det är på riktigt. Jag vill återigen känna att jag lånat ut mitt hjärta men det var länge sedan jag ens haft en förnimmelse av den känslan. Jag har dock lärt mig att leva med ensamheten, ensamheten har lärt sig att leva med mig.

Min nya lägenhet låg i de gamla delarna av staden. Huset den låg i var mycket slitet och nergånget men det fanns ändå en viss charm. Väggarna viskade nästan osade av minnen, minnen av alla människor som gått förbi. Hyresvärden var en gammal kvinna som själv inte bodde i huset utan var en ägare av ett flertal fastigheter. Hon hälsade på mig kort, korrekt och visade inte mycket värme eller intresse av mig. Det märktes att hon gjort detta många gånger. Jag blev orolig att lägenheten skulle vara i dåligt skick men blev motbevisade då vi till slut kom till fjärde våningen.
”Låset krånglar lite men det är bara att vrida bestämt, du kan inte tveka, du måste vara bestämd” instruerade kvinnan och nickade samtidigt.

Min nya lägenhet var nog den största jag någonsin hyrt tidigare. En stor skillnad från de små ettorna jag hoppat mellan under min tid som student. Då hade jag haft svårt att få plats med alla mina saker, böcker, papper, kläder allt verkade svämma över. Men nu var det snarare tvärtom jag fick istället sprida ut mina saker för att stället inte skulle kännas för litet.

Det knarrade i golvet ett tecken på husets höga ålder. Jag tyckte att det var pittoreskt och det gav minst sagt en känsla av karaktär och liv. Jag undrade hur många fötter som hade trampat här och när det började knarra. Jag tänkte på min gamla flickvän och att hon alltid hade velat bo i ett gammalt hus med mycket historia. Jag tyckte mycket om mitt nya hem. Jag tyckte mycket om det. Tills jag inte skulle göra det längre.

Eftersom jag aldrig haft ett fast jobb tidigare var jag mycket nervös dagarna innan. Du kan bara göra så mycket för att förbereda dig för en ny situation. Din fantasi kan bara gå vissa längder innan du måste härda ut och vänta på att faktiskt uppleva det i verkligheten. Det var minst sagt skakigt de första veckorna. Kontoret verkade enormt och jag hade problem att ens lokalisera mig. Men efter ett tag så började jag komma igång och då verkade inte allt lika enormt och läskigt längre.

Jag var förmodligen en av de yngsta på kontoret. Det var svårt att relatera till samtalsämnena under rasterna. Det var ofta om kollegernas barn eller om att deras respektive hade en irriterande vana. ”Har du en speciell person i ditt liv Jesper?” ”Äh nej, jag har inte haft tid, det blir liksom äh, ni vet, ny stad” Så slapp jag undan att behöva prata allt för mycket under rasterna endast det obligatoriska kallpratet om vädret.

Men det fanns en annan person i min ålder på kontoret. Han hette Jonathan och hade jobbat där i några år. Jonathan var mycket social och öppen och hade inga som helst problem med att hoppa in på mitt kontor då och då för att bara snacka skit. Till en början gjorde det mig obekväm det har alltid tagit lång tid för mig att vänja mig vid personer. Men Jonathan fortsatte att bjuda med mig på olika fester och aktiviteter utanför jobbet och till slut kunde jag inte säga nej. Efter ett tag hade vi blivit riktigt goda vänner.
Jonathan bodde med sin tjej på andra sidan stan, Johanna. Det hade förlovat sig förra hösten och verkade genuint lyckliga. När han pratade om Johanna kunde jag se något speciellt i hans blick, han älskade henne verkligen. Det gjorde mig lite avundsjuk att han var så kär. Det var en känsla jag inte känt på länge och törstade allt mer efter den. Men jag skulle inte behöva oroa mig för att känna mig ensam mycket längre. Problemet är att jag nu för tiden aldrig känner mig ensam.

Efter ett tag introducerade Jonathan mig för en av Johannas väninnor, Sandra. Jag gillade inte idén att bli ihop-parad med någon men det hade varit ett tag sen jag ens legat med en tjej. Så jag såg det som en möjlighet att få närhet.

Vid första anblick var det inte mycket med Sandra som fångade min uppmärksamhet. Hon var inte ful men inte direkt attraktiv heller. Utan väldigt vardaglig och ganska tystlåten. Jag fick nästan dra ur henne orden de första gångerna vi träffades ensamma och när vi umgicks med andra satt hon mest tyst och smälte liksom in i tapeten.

Var det nu än var som vi hade, skulle inte hålla särskilt länge. Det var det jag trodde i alla fall. Den tredje gången vi träffades så låg vi för första gången, återigen var Sandra mycket tyst och hela akten kändes väldigt obekväm. Hon gav inte ifrån sig några ljud medans jag klumpigt lade mig ovan på henne men hon släppte mig aldrig med blicken. Vilket jag nu i efterhand inte kan släppa, bilden av hennes grågröna ögon är fastetsade ungefär som när du stirrar in i en glödlampa allt för länge.

Trots att vi inte delade några intressen så fortsatte vi träffas. Ungefär som en dålig vana fastnar och blir en ovana så fastnade Sandra. På något sätt fanns hon alltid med, det blev på något sätt självklart . Det blev jag, Jonathan, Johanna och Sandra. Jonathan och Johanna var väldigt exalterade att de äntligen lyckats para ihop två kompisar.

”Men jag menar hur stora är oddsen? Va?” Jonathan knuffade mig lätt med en knuten hand. ”Det händer ju aldrig att man lyckas matcha två kompisar!” Jonathan hade fått ett irriterande flin men jag spelade med och instämde försiktigt men mötte inte hans blick ”Mmm jo, det är ju faktiskt sant”

Jag och Jonathan satt på vårt favoritställe. Ett ganska sunkigt hak. Men det hade ändå en viss charm trots de kletiga golven och den distinkta lukten av pissoartvål. Sandra och Johanna dök upp senare och vi hade en mycket trevlig kväll. Jag hade börjat slappna av i Sandras sällskap men det kändes fortfarande obehagligt att möta hennes blick. Hennes blick var så intensiv och djup att det gav mig rysningar. Vi pratade om jobbet och den nya serien på Netflix som alla fyra hade börjat kolla på. Sandra ville inte släppa mig med blicken och verkade nästan irriterad när jag inte log och såg på henne. Ett högljutt, glatt sällskap bröt tystnaden när de satte sig vid bordet mitt emot oss. De var fyra stycken och jag lade speciellt märke till en utav dem. Det var en mycket attraktiv tjej som verkade ha lagt märke till mig också. Vi kastade några flyktiga blickar,jag visste att det var dumt av mig men jag fick inte dåligt samvete på något sätt. Tjejens blick var sund och vänlig och inte intensiv och avgrundsdjup som Sandras.

Men sen hände något plötsligt, Sandra hade upptäck min lilla fadäs. Sandra började plötsligt andas väldigt tungt, hon frustade som ett vilt djur. Jonathan och Johanna slutade prata och tittade förvånat på Sandra som fortsatte frusta och nu var hennes blick aggressiv och fylld med en intensiv närvaro. Mitt samvete hade vid detta tillfälle kommit ikapp mig och jag började skämmas för att jag sårat Sandra.

-”Vad är det baby?” Frågade jag med en tillgjort len röst. Sandra sa inget och slutade till slut frusta och släppte mig till slut med blicken. Det var en enorm lättnad.
Vi försökte behålla den goda stämningen men det var förgäves. Allt kändes väldigt obekvämt och jag skämdes något. Jag bestämde mig för att sova själv den natten. När vi skildes åt tänkte jag på hur arg och rasande Sandra varit. Det var chockerande att se henne så emotionellt påverkad. Sandra visade sällan några känslor offentligt ibland en viskning att hon älskade mig men inte mer.
Den natten hade jag det mycket svårt att sova. Jag vände och vred på mig och funderade om jag skulle skicka ett sms till Sandra. Efter många om och men skrev jag ”Förlåt för ikväll, det var onödigt” Men Sandra svarade inte och strax efter två på natten kunde jag äntligen somna.

Men min sömn skulle inte vara länge för jag vaknade någon timme senare av att någon bultade på dörren. Jag tittade på klockan ”03-30 herregud vem kan vilja något vid den här tiden? Har jag glömt duschen på? Vad är det frågan om?” Jag tog på mig de första kläderna jag kunde hitta och smög mig bort till dörren. ”Jesper? Jesper?” Jag kände igen rösten, det var Sandras. Hon lät andfådd men inte lika rasande som tidigare. Jag tittade i nyckelhålet och där stod Sandra. Hennes hår var en enda oreda och det såg ut som att hon precis varit ute och joggat men hon hade inte sina träningskläder på sig. ”Hon måste ha sprungit hit” Tänkte jag för mig själv.
”Jesper jag ser dig, snälla öppna, förlåt”

Det var något inom mig, en magkänsla som sa åt mig att jag inte skulle öppna dörren och jag stod ett tag som förstenad vid ytterdörren. Dörrmattan tryckte mot mina fotsulor. ”Men det är ju Sandra jag måste öppna”

”Har det hänt något?” Frågade jag Sandra medans jag släppte in henne i hallen. ”Förlåt, förlåt” var det jag fick som svar och hon omfamnade mig. Hon var mycket riktigt väldigt varm. Hon luktade annorlunda, som metall, koppar. ”Det är lika mycket mitt fel baby” sa jag och kysste henne på pannan. ”Du får bara inte göra så, du får bara inte göra så” Sandra fortsatte att upprepa orden ”Du får bara inte göra så, du får bara inte göra så”

Jag sov väldigt dåligt den natten. Sandra låg som paralyserad på min bröstkorg och jag var rädd för att röra på mig. Jag har sedan jag var barn lidit av sömnparalys. Att min hjärna vaknar men inte kroppen och jag ligger där utan att kunna röra på mig. Det är ett fasansfullt tillstånd. Jag trodde att sömnparalysen kommit den här natten också, inte så märkligt tänkte jag eftersom kvällen hade gjort mig väldigt stressad. Jag fick upp ögonen och kunde se Sandra stå i hörnet av mitt sovrum, hennes hår hängde som en gardin framför hennes ansikte. Hon andades sådär konstigt igen. Jag vände på mig och somnade om. Flera gånger vaknade jag av att jag såg Sandra stå där i hörnet, hennes frenetiska andetag och ögonvitorna som syntes bakom hennes råttfärgade hår.
När jag vaknade på morgonen såg jag dock att Sandra låg bredvid mig ”Det måste bara varit en dröm tänkte jag”
Sandra hade gått upp före mig och jag kunde höra hur hon höll på med något i badrummet. Jag gick upp för att se efter. Mycket riktigt stod hon i badrummet, kranen var på. Sandra verkade tvätta sina händer. Hon var helt inne i själva processen och märkte inte att jag stod i dörröppningen. För hade hon gjort det då hade jag aldrig sett hennes fingrar.

Helt plötsligt kände jag samma panikkänsla från inatt när jag för några minuter inte ville öppna dörren. Det såg ut som att varenda nagel var trasig och bruten. Sandras naglar såg ut som sprucket trä och de var alldeles vinröda, det var blod, hennes fingrar var täckta med torkat blod.
Jag stod där i dörröppningen det kändes som att någon ställt en byrålåda på mina fötter jag kunde inte röra på mig. Vad som förmodligen var 30 sekunder kändes som en halvtimme. Till slut lyckades jag få fram några ord men jag darrade lätt på rösten ”Sandra...Vad har hänt?”
En lång tystnad följde och Sandra släppte taget om sin vänstra hand för att stänga av kranen. Sen vände hon huvudet mot mig. Hon stirrade på mig och sa till slut ”Det är ingen fara. Du ska gå till jobbet snart, eller hur?”

”Ja” Svarade jag, jag darrade fortfarande. ”Jag har gjort frukost den står i köket” Jag hann precis vända mig om innan Sandra slog igen badrumsdörren och låste den.

Jag fick inte i mig någon frukost. Det som jag precis hade sett fick min mage att vändas ut och in.
”Men jag går då! Du vet ju, det är bara att stänga dörren så låser den sig själv” Jag fick inget svar och efter ett tag började tiden gå. Jag var tvungen att hinna med tunnelbanan till jobbet.

Sandra och jag träffades inte på flera veckor efter detta. Jag var inte säker på om jag ville träffa henne igen. Det kanske låter själviskt men jag kände att Sandra innebar för mycket problem, för mycket känslor. Jag tyckte så klart om henne men mina ömma känslor för henne höll på att bytas ut mot rädsla.
Jag tänkte tillbaka på natten då jag drömde att hon stod och stirrade på mig i hörnet av mitt sovrum och kom fram till skrämmande slutsats. Det kan inte ha varit sömnparalys. Eftersom jag vid alla tillfällen kunde röra på mig utan några som helst problem.

Men till slut en dag på fikarasten frågade Jonathan mig om jag ville följa med och dricka ett par öl efter jobbet. Det ville jag väldigt gärna, det hade varit en ensam månad utan Sandra. ”Jo en sak till” Sa Jonathan halv tuggandes på en macka ”Sandra följer med ikväll. Hoppas att det är okej, det blev ju lite märkligt förra gången. Men Johanna säger att Sandra verkligen vill träffa dig igen” Jag svarade kort ”Jodå” Jag önskar att jag hade berättat för Jonathan om Sandras naglar men jag ville liksom inte oroa honom i onödan. Men allting hade varit annorlunda om jag berättat vad jag sett.

Jag och Sandra började träffa varandra igen. Men jag kände mig fortfarande rädd och osäker. Det kändes som att Sandra när som helst skulle kunna göra något liknande igen. Jag försökte sluta tänka på hennes fingrar hur söndertrasade hennes naglar varit, det torkade blodet.

Jag var inte längre kär i Sandra och tanken på att lämna henne gjorde mig nu mera glad och lättad. Men jag vågade inte säga något. Jag föreställde mig hennes reaktion och fick genast svårt att andas.

Det hade gått några veckor sedan vi fyra haft en gruppdejt och jag började känna mig allt mer isolerad. Sandra var den enda människan utanför jobbet jag träffat. Jonathan och Johanna var borta på en månadslång semester hos Johannas föräldrar i Norge.

Jag började känna mig allt mer frustrerad. Sandra ville alltid göra samma saker när vi umgicks. Titta på film. Jag älskar film men jag fick aldrig bestämma vilken film vi skulle titta på. Så det blev alltid kostymdrama. Jag brukade somna i mitten av filmerna. Detta gjorde Sandra irriterad. Hon brukade knuffa mig i sidan för att jag skulle vakna. Hennes grå ögon stirrade intensivt. Under dem stunderna kändes det som hon sträckt en hand genom min bröstkorg. Jag kände mig utlämnad och rädd. Ingen hade kommit mig så nära.

Sandra var under denna tid alltid närvarande, hon sov alltid hos mig och jag fick knappt gå på toaletten ensam. Hon brukade stå utanför toalettdörren och vänta bara med en halvmeters mellanrum. ”Vad gjorde du där inne?” ”Men svara då, vad gjorde du där inne?”

Jag kände mig nu som en fånge i mitt eget hem. Jobbet blev en fristad, där kunde jag undgå Sandras blick och hennes närvaro. Chefen berättade att hon var mycket nöjd med hur jag arbetat de senaste veckorna och det lät som att en befordran var aktuell.

Jag såg till att jobba kvällar. Till slut anmälde jag mig som frivillig för att hjälpa till med digital arkivering. Myndigheten jag jobbade på var mitt i en process att övergå till digitala arkiv. Det fanns därför massvis med material som skulle placeras in i en digital databas. Vem som helst i min ålder hade inte ens övervägt ett sådant hästjobb. Men jag såg det som en ursäkt att inte behöva gå hem. För skulle jag gå hem så skulle Sandra vara där.

Efter ett tag verkade som att min strategi fungerade. När jag kom hem sent på natten var inte Sandra i min lägenhet. ”Jag har gått hem. Ses imorgon?” Löd ett av de sms Sandra skickade mig. ”Jag ska se hur mycket det blir på jobbet. Kan inte garantera att jag kommer hem innan midnatt. Hoppas att det är okej. Det är ju en enorm chans för mig att bli befordrad” Inget svar.

Jag var överlycklig. När jag vaknade nästa morgon kände jag inte Sandras tunga huvud på min bröstkorg. Jag var fri. En euforisk känsla spred sig i min bröstkorg. Det sprakade där inne och jag gick runt i min lägenhet och sjöng.

Jonathan och Johanna var äntligen tillbaka från sin semester. Nu hade jag äntligen någon att umgås med. Jag berättade för Jonathan om att jag försökte avlägsna mig från Sandra, hur påträngande hon varit. Jag kände mig nästan lite elak men Jonathan såg på mig med en förstående blick och sa ”Jag förstår, jag fattar knappt hur du har orkat stå ut så länge. Jag menar kommer du ihåg vad som hände på puben? Redan då fattade jag att något inte stod rätt till” Det kändes som en underbar lättnad. Det var inte jag som var kräsen eller elak.
”Men ska vi träffas på puben ikväll eller? Du jag och Johanna?”
”Åh ja, jag vill verkligen. Jag kommer dock bli lite sen, sitter med de sista dokumenten som ska in i databasen”

Tiden gick snabbt den fredagen och till slut var jag ensam kvar på kontoret . När det sista dokumentet förts in i databasen drog jag ett djupt andetag. Jag hade äntligen blivit klar. Medan filen överfördes sträckte jag på ryggen och såg ut mot gatan. Det var kolsvart ute, en typisk höstkväll. Regnet låg i mörka pölar och gatlyktornas orangea ljus reflekterades i dem. Jag lät blicken svepa över byggnaden mitt emot.

Sen slog det till i bröstet. En iskall stöt som om någon hällt iskallt vatten innanför mina revben så såg jag någon stå i byggnadens ena fönster. Gestalten hade långt mörkt hår som hängde utmed ansiktet. Jag kände igen ansiktet. Jag visste på några sekunder vem det var. Det var Sandra.

Det kändes som om att den där jävla filen aldrig ville bli klar. Men jag kunde inte bry mig om något annat. Jag var helt avdomnad i kroppen. Min puls ökade. Det bultade något fruktansvärt. Jag kastade mig ner på golvet

och gömde mig från fönstret. Kragen kring min skjorta var fuktig av hur mycket jag kallsvettades.

Det tog säkert tio minuter innan jag lyckats lugna ner mig. Jag var darrig i benen och reste mig försiktigt för att se ut genom fönstret. Till min stora lättnad var Sandra borta.

Jag berättade för Johanna och Jonathan vad jag hade upplevt. De såg mest roade ut. Jag blev irriterad för att de inte förstod hur rädd jag faktiskt varit.
”Äsch hon är konstig, det har hon alltid varit. Hon vet bara inte var gränsen går” Sa Johanna samtidigt som hon höll Jonathan i handen. ”Ja, alltså du behöver inte oroa dig. Hon brukar sluta” ”Vadå brukar? Har hon gjort såhär tidigare?!”svarade jag. Jag kände irritationen stiga. Hur kunde de tro att det var en bra idé att para ihop mig med någon som uppenbart hade stora problem?

Vad skulle jag göra om en liknande incident skedde? Ringa polisen? Sandra hade ju inte uppträtt hotfullt på något sätt. Jag beslutade mig för att försöka glömma. Jag kanske hade inbillat mig, det kanske inte ens var Sandra jag sett? Det kanske var stressen som allt extraarbete medfört.

Efter tre öl började jag känna tröttheten skölja över mig. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Jonathan och Johanna var lika trötta och vi bestämde oss för att vi skulle skiljas åt. Jag kommer ihåg att det blåste något förfärligt. Vi kramades och Jonathan sa ”Oroa dig inte för Sandra. Snart kommer du träffa någon ny. Förlåt för allt förresten. Om jag hade vetat att Sandra skulle bli värre hade jag aldrig gått med på att hon skulle träffa dig.”

Jag nickade och log åt Jonathan. ”Ah men hej då” Sen gick jag . Dem skulle ta en taxi och stod och väntade på gatan utanför.


Jag hade kommit fram till första korsningen och vände mig om för att se efter om taxin kommit. Och mycket riktigt hade den gjort det. Sen såg jag bara de röda baklyktorna till taxibilen.

Men sen såg jag något i ögonvrån och jag fick tillbaka den där bekanta panikkänslan igen jag vände på huvudet igen. Det var som att den kalla höstvinden letat sig in i min bröstkorg. Där stod Sandra. Helt stilla. Hon såg mig också. Hon såg mig verkligen. Även om det var tio meter mellan oss kunde jag se hennes uppspärrade ögon. Jag vet inte hur jag beskriva dem. Men jag kommer ihåg hur rädd jag var.

Äntligen slog trafikljuset över till grönt och jag snubblade nästan när jag skyndade mig över vägen. När jag kom fram till trottoaren igen tittade jag tillbaka och Sandra var borta.

Den natten tog det nästan fyra timmar innan jag kunde somna. Jag kände mig så hjälplös. Jag visste inte hur jag skulle kunna förklara det här för någon. Hur skulle någon kunna förstå? Sandra hade ju faktiskt inte gjort något olagligt. Jag låg och väntade på att Sandra skulle knacka på dörren. Men den här gången skulle jag inte öppna. Hon skulle inte få komma in. Inte den här gången.

Till slut orkade jag inte ligga vaken längre och jag somnade. Med ett ryck vaknade jag av larmet på mobilen. Jag hade bara sovit tre timmar.

***
Nu hade jag bestämt mig. Jag skulle berätta för Jonathan om att jag sett Sandra följa efter mig. Jag skulle berätta om hennes naglar. Om hur fruktansvärt allt varit. Han skulle förstå. Det visste jag.

Men Jonathan kom inte till jobbet den dagen och inte dagen efter heller. Faktiskt så var han borta hela veckan. ”Jaja dem kanske tar ut en semestervecka. Det måste ju vara tråkigt med vardagen sådär efter en lång romantisk semester” Tänkte jag. Men när jag kom till jobbet måndagen efter och Jonathan fortfarande inte var där. Då började min mage knyta sig. Och när chefen frågade mig om jag visste var Jonathan var höll jag på att kräkas av oro. ”Jonathan skulle sjukanmäla sig. Även om han var så sjuk att han behövde krypa till telefonen” Berättade jag. Varken Jonathan eller Johanna hade svarat på vad som säkert var 50 sms och 20-tals uppringningar.

När arbetsdagen var slut beslutade jag mig för att åka ut till deras lägenhet. Den låg på andra sidan staden. Jag hade bara varit där två gånger och då hade Sandra varit med. Sandra kände till staden mycket bättre än jag. Jag försökte ringa Jonathan igen. Men återigen svarade han inte. Den här gången hade jag dock inga svårigheter att hitta till deras lägenhet.

******

Det var oroväckande tyst i trappuppgången. Det kommer jag ihåg mest. Det var så himla tyst. Jag tog mig upp till tredje våningen och jag kommer ihåg att jag var lite andfådd.
Jag måste har ringt på minst 10 gånger. Men igen öppnade. Jag började bli irriterad. Varför i hela friden öppnade dem inte? Förstod dem inte att jag var orolig?

Till slut öppnades en dörr bakom mig. Det var grannen mitt emot. En äldre kvinna och hon såg lite rädd ut. Jag frågade henne om hon visste var Jonathan och Johanna kunde tänkas vara. ”Nä. Dem har inte gått ut på två veckor. Säkert bortresta” Nu förstod jag att något var fel. Ni kanske undrar varför Jonathan och Johannas föräldrar inte stod där med mig. Jonathans föräldrar hade sedan 2005 bott i Nepal där de byggde skolor och Johannas föräldrar bodde ju som jag har berättat i Norge. Det var därför inte så märkligt om de inte hördes av på några månader.

Det visade sig att tanten var fru till hyresvärden och hon tyckte synd om mig. ”Men kära nån du är ju alldeles blek. Om du nu är så orolig så kan du låna extranyckeln till Jonathan och Johannas lägenhet. ”jjja tack tack.” Fick jag fram.

******
Det kändes fel att inkräkta såhär mycket på mina vänners privatliv. Men inget annat hade kunnat stilla min oro. Men idag önskar jag att jag hade ringt polisen istället. Jag kommer aldrig, aldrig glömma. Jag kommer aldrig glömma vad jag såg.

Jag trampade på en stor hög med oöppnad post. Jag är inte säker om det var då jag kände den. Lukten. Söt, fuktig och tung. Jag kände igen den, det luktade som gammal mat. Som om någon inte tagit ut soporna på väldigt länge fast mycket starkare. Jag och granntanten gick försiktigt genom hallen och såg att badrumsdörren stod på glänt. Det var tänt där inne. Jag hörde lysrören surra. Jag ville inte gå in där. Men jag visste att jag var tvungen. Jag ville verkligen inte gå in där.

När vi kom närmare dörren började lukten borra sig djupare in i mina näsborrar. Det kände som att den låg på tungan. Vi drog försiktigt undan badrumsdörren.
Blod det var blod överallt. Badrumsspegeln var krossad och splitter låg i handfatet. Jonathan och Johanna låg där inne. Dem rörde inte på sig. Dem låg på mage med ansiktena vända i golvet. Jag kände hur granntanten tog ett hårt grepp om min arm. Jag vill inte vända på dem. Jag visste. Jag visste hur illa det var. Men om inte jag såg det skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag vände på Jonathan först. Det såg ut som att han hade blivit knivhuggen. Jag såg massvis med små skåror. Hans blå t-shirt var helt förstörd. Jag kände igen den men nu var den täckt av levrat blod.
Det luktade så illa. Jag kommer aldrig glömma hur illa det luktade.
Men det värsta var Jonathans ansikte. Jag kunde inte känna igen det. Det var helt söndertrasat. Vem som nu hade gjort det här hade inte slutat vid bröstkorgen.

”Åh nej åh nej åh nej” Jag klarade inte av att vara kvar jag sprang ut i trappuppgången och kräktes. Jag kunde få ut den jävla lukten ur näsan. Mina fingrar luktade, det var blod på mina byxor.

Polisen kom till slut. Det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut. Förhör efter förhör på polisstationen. Jag upprepade samma historia. Hade dem inte fått nog nu? Men tidigt nästa morgon släppte dem mig till slut. Jag var inte längre misstänkt. Det skulle inte dröja länge innan dem grep den skyldiga.

****
När rättegången skulle börja blev jag kallad som vittne. Först blev jag förvånad. Jag hade ju faktiskt inte sett dem bli mördade. Jag hade ju bara hittat dem. Men dagen för första vittnesförhöret förstod jag till slut varför. För den misstänkta var Sandra. Hur kunde jag inte förstå att det var Sandra? När jag såg henne sitta där med huvudet sänkt och blicken spänd i golvet lades alla pusselbitar på plats. Det är klart att det var Sandra.

Dem skuldkänslorna jag burit på i flera månader blev nu ännu tyngre. Jag hade ju faktiskt kunnat hindra det. Om jag bara var snällare mot Sandra. Om jag inte hade dumpat henne. Då skulle Jonathan och Johanna leva fortfarande. Om jag bara inte hade varit så jävla självisk.

Under hela rättegången så undvek jag att se på Sandra. Jag var så arg. Jag ville hoppa över och slå ihjäl henne för vad hon gjort. Men jag insåg att det inte skulle hjälpa någon. Rättegången var otroligt svår. Jag tvingades återge hela händelseförloppet om och om igen.


Ni kan ju gissa att jag knappt kunde sova under den tiden. När jag väl gjorde det så vaknade jag kallsvettig av alla mardrömmar. Jag har fortfarande mardrömmar. Jag känner den där söta lukten och sen ser jag allt igen. Blodet, ansiktet. Sandras naglar.

Sandra dömdes till rättspsykiatrisk vård på en sluten avdelning. Första gången på ett helt år kände jag den massiva knuten i magen lättas något. Jag visste att hon skulle låtsas in resten av hennes tragiska liv. Hon skulle aldrig kunna skada mig eller någon annan igen.

Jag heter Jesper och berättade det här precis. Det är första gången på två år. Min terapeut säger att jag måste prata om det. Jag kommer annars aldrig att komma över det. Jag berättar det här för er eftersom jag de senaste veckorna har fått besök mitt i natten igen.

Jag pratar inte om sömnparalyserna. Dem där när jag ser Sandra stå borta i hörnet. Hur jag hör hennes tunga, frustande andetag. Precis när hon närmar sig mitt ansikte så vaknar jag och hon är borta. Nej jag pratar om knackningarna.

Jag har sedan tre veckor tillbaka vaknat av att någon knackar på ytterdörren. Det börjar först som artiga, vanliga knackningar. Men sen blir de bara värre och tyngre till slut känns det som att dörren ska ge vika. Jag är säker på att det är jag som håller på att bli galen. Jag är säker på att det är inbillningar. En gång tittade jag genom nyckelhålet men det stod ingen på andra sidan.

Men nu är jag inte så säker längre. Jag fick precis en pusch notis på min telefon. Det är omni. Ni har säkert läst om det också. ”Rymning från rättspsykiatrisk avdelning i södra Sverige” Nu knackar det på dörren. Jag är så rädd. Nu knackar det på dörren. Jag vågar inte gå ut i hallen.