Det va en dag, vilken som helst, i ett liv, vilket som helst, i en tid, vilket som helst. Allt är som det ska vara, eller hur? Allt är rätt och allt är fel, vi felar rätten och skapar felen. Många går under en och samma illusion. Detta är vad det är och detta är vad det ska vara.
Dricker mitt morgon kaffe. Lyssnar på podar om den kommande apokalypsen och undrar… Kanske inte undrar så mycket som hoppas… faktiskt.
Alldeles för få vränger det dem tror på ut och in, det är illusionens stora fiende, ifrågasättande… Inte bara av samhällsstruktur utan ens egna syn på ens egna syn på samhällsstruktur. Hela livet har blivit någon slags parodi på sig själv. Ett tv program som man kan hoppa mellan för att slippa ta tag i riktiga frågor och ifrågasättande.
En stor sanning uppenbarar sig…
”Jag är inte bra nog för någon annan än mig själv, fast jag är för tråkig för att göra mig själv till något som duger för alla andra, vi har varandra, om vi har oss själva…”
NÄ
pillar in en snus… Känner den sköna känslan av att sakta bli förgiftad inifrån sprida sig… Till helgen ska jag bli full igen. Livet har sina enkla rutiner… Man behöver inte älska dem, fan, man behöver inte ens förstå dem. Vad finns det att förstå ändå?
Jag hade en gången en känsla när jag skrev, eller tänkte djupa tankar, som att det satt någon och viskade detta i örat på mig, och det va liksom en mysig känsla, som om man inte va ensam längre… Som det fanns någonting större än en själv, som liksom fanns där, varsamt plockade upp bitarna av ett misslett liv. Men den rösten är borta. Jag hör den inte längre. Dock så kanske allt har blivit automatiskt? Ty jag tänker aldrig på innan vad det jag skall skriva om. Jag låter det fortfarande flyta ut ur mig utan att ifrågasätta eller analysera det. Precis som tankar. Varken mer eller mindre. Men samhörigheten är borta, av det som en gång va där.
ENSAMHETEN BESTÅR.
Så många jag älskat, ibland har man fått kärleken besvarad bara för att ångra att den bestod, ibland har man blivit nekad, och levt med dennes avsaknad. Tid och rum flyter ihop och blir ett. Tiden långsam som en sekund, och lika flyktig. Tankar en tillfällig åkomma. Ord ett abstrakt väsen. Röster från de förslutna, satt i en försvunnen tids struktur. Jag hör mig själv, hör min egna röst, utan tröst. Lite tröttsamt, som när man redan pratat om allt med sin livslånga vän och allt djupsnack försvunnit och relationen har återgått till något väldigt ytligt och enkelt.
Enkla nöjen och samtal.
Vad kan man egentligen prata om?
Jag har ett stort behov av att vändas ut och in igen, men känns som jag gått igenom alla ämnen jag kan tänka mig, bara gråheten består…
Bara en massa tomma konstateranden av denna råhet kvarstår…
Måste vi njuta så av andras olycka?
Jag vet inte…
Jag vet ingenting…
Jag har definitivt tappat något livsviktigt, men vad?
Kan någon eller något vända ut och in på mig igen… Jag känner att jag verkligen behöver det!
En sista kalldusch, tack.