Jag är uppvuxen någonstans i de småländska skogarna. Min familjs hus ligger bara några meter från en stor mörk skog. Med dess olika nyanser av grönt har skogen alltid funnits där, bakom huset. Jag var rädd för mycket när jag liten: människor, mörkret, ensamheten, arga vuxna och djupa hav. Skogen bakom huset den var jag mycket rädd för. Sällan vågade jag mig ut själv i den. De få gångerna jag var tvungen att gå hem själv genom skogen skakade jag av rädsla. Trots min stora rädsla brukade jag ofta stå med tryggt avstånd i trädgården och titta intresserat. Jag ville se om något eller någon såg tillbaka. När jag blev äldre försökte jag genom långa skogspromenader övervinna rädslan. Jag tänkte att det förmodligen bara var att vänja sig. Efter många försök lyckades jag känna mig trygg i skogen. Mitt promenadstråk blev bekant och jag visste till slut var varenda rot låg. Men sen en dag bestämde jag mig för att ta en genväg hem. "Nu vågar jag" Jag skulle gå där jag aldrig vågade gå. Där jag och mina bröder aldrig lekte. Där jag och min lillebror en gång var tvärsäkra på att någon iakttog oss. Där den gamla, rostiga cykeln låg. Den gången sprang vi. Så fort vi kunde. Nu gick jag där igen. Mina ben kändes tyngre och pulsen steg allt mer. Nu kom jag ihåg varför jag aldrig vill gå där. Nu kände jag samma känsla. Att någons eller någots blick följde mig. Det var som att ta en genväg genom någon annans trädgård. En arg grannes blick. Men jag var inte i närheten av någon trädgård. Jag befann mig mitt ute i den mörka granskogen där mossan begravde ljuset från mina steg. Jag var rädd för mycket när jag var liten. Nu när jag är äldre är jag inte rädd för människor, vatten, mörkret och arga vuxna. Men jag är fortfarande rädd för skogen. Att jag en dag kommer få reda på vad det är som inte vill bli stört. På den där platsen vid den rostiga cykeln