Jag står här mitt i rummet och bara är.
Som en vissen blomma i en vas utan vatten.

Bortglömd.

Det är inte längesen som jag gav dig lycka och jag var stolt.
Kinderna som blossade när du smekte med handen över kinden.

Nu allt eftersom näringen dunstar,vissnar jag mer och mer.
Jag tappar min lyster,min glädje.

Jag torkar ut.
Jag dör
En alldeles för tidig död.
För jag vet att hade vi vårdat varandra så hade vi levt idag.

Nu ser vi bara med tomma blickar hur allt faller ihop och dör.

Och vi ångrar oss båda att vi inte gjorde något innan.