hon signalerar nöd

hon minns ond bråd död

hon skriker i kudden om natten

hon förbannades av den svartsjuke

hon tvingas genomleva det oerhörda

hon som lever i mig som en gång var

hon i mig som skulle varit fri levande glad

han kastade allt sitt svarta in i henne

han svek skrek kallade henne slyna hora

han förgjorde hennes tillit och lust till livet

han njöt av sina dåd föraktade diskriminerade

han skröt om hennes skönhet att hon var hans

han slog henne när hon falnade av behandlingen

han var stolt över sitt dåd sin förgörelseteknik

dom såg det hon bar inom sig men valde att blunda

dom gick förbi utan att bry sig för de inbillade sig något

dom ville det skulle vara hennes eget fel och skuld

dom valde den tanken för att urskulda de visste de svek

dom förtalade henne hånade och svor salvor över henne

dom tyckte att hon förtjänade stenas till döds av skam

dom som kallade sig humana solidariska människor