Jag är liten, håller dig i handen, tittar upp på dig.
Vi går på stigen mot stugan, du går illa, med onda knän och med en oro som är djupt rotad.
Men du döljer den väl, jag vet inget om den då.

Jag sitter i ditt knä, lägger näsan vid din hals, drar in doften av tvål.
Du skrattar, när jag klär ut mig, hittar på tokerier för att underhålla dig. Vi leker tillsammans, du har inte hjärta att säga nej, gör det för min skull. Och jag vill inte att leken ska ta slut.

Jag trillar, skrubbsår på mitt knä, det blöder. Du tröstar, en kyss på pannan för att allt ska bli bra. För att skydda mig mot det onda. Som du alltid gjorde, för oss alla. Vi kom alltid först, i det sista rummet satte du dig själv.

Men nu har du slagit följe med våra andra änglar. Din längtan och saknad är över, ett kärt och efterlängtat återseende väntar dig. De har saknat dig lika mycket som vi kommer att sakna dig nu.

Så vila nu Farmor, på din resa i oändlighet, i drömmens land vi möts igen. Då sitter jag fortfarande i ditt knä, kramar om din hand och lägger näsan vid din hals. Och är trygg och älskad för evigt.