Tyngder lossnar från Själen,
- i den jag lättnad känner.
Kanske, blir jag hel, igen --
å synderna som bränner
i hela min Existens ---
blir -till slut- mina vänner !

De stöttar mig å låter
mig njuta å må ok !
Det öga som ej gråter, -
saknar anledning, så säg !?
Å, får jag Kärlek, åter,
skulle det -stort- glädja mig !

Jag fann -- i Villervallan, -
mitt barn är -- min fiende!
Som en beväpnad Allan,
kollar han det Kommande,
vill liksom slita gallan --
ur mig, - sadistiskt leende !!!

Svider i det som borde
varit en moders misskund.
Jag, som hans gener smorde,
en gång, i en herdestund !
Vet ej om rätt jag gjorde, -
lät ungen gå! Likt en hund!!

Han kunde blivit en man, -
en Son att va´ stolt över!
En högrest å fri å sann,
vars hjärta för Fred glöder..
Undrar, vad hans Ande fann --
när Aborten var över ?