löven brinner torra i träden
himlen jagar med sin egen eld
håller stånd mot vintern på motsidan av sommarens vallgrav
en sista kraftmätning innan kylan kommer
den oundvikliga förlusten
den lovvärda striden
vi ses på andra sidan när gräset skakat av sig vinterns tyngd
blekt av det kalla idet, utvilat och redo, kisande mot solen efter månader i gisslanskap
när året bytt namn och den nu ofallna snön tappat all oskuldsfullhet
men vi är här nu
fortfarande stolta, högresta
ännu inte hukande i snö och vind
bestyckade med tålamod

en förändring i luften
inga stormpålar eller diken kan hålla emot
nu faller vindbryggan