Mitt Husdjur,

Kära läsare,läste just det nya höstnumret av vitkatidningen och blev” inspirerad ” att skriva denna roliga berättelse om mitt husdjur,och samtidigt om min utveckling som Medium och Spiritualist.

”Stumpan”,eller Chiquita som hon heter är en svart Labrador(Jaktlabrador)född i scorpionens tecken 1996.Jag är själv scorpion,och Stumpan och jag har alltid pratat med varandra telepatiskt.Självklart så pratar jag vanlig ”Göteborgska”ochså med henne.

Mina barn har under dessa år i bland varit stumma av förvåning över det faktum att Stumpan ”pratar” med oss. Hon har lärt sig vårt språk.Ja ,då kan man väl lika gärna som att man lär sig engelska i skolan lära sig ”prata” med djuren.Så tycker vi och det har verkligen varit en rolig upplevelse att "prata" med djuren.

Jag började prata med djuren som ett litet barn.Min pappa berättade att jag gick fram till alla djur jag såg t.om en folkilsken bulldog när jag var 1 år gammal,den var kopplad och farlig,men ,hunden bara gav mig en stor puss.
Stumpan älskar oss, och, mat, hon som i vanliga fall gör som hon vill,kan mot lite hundgodis,göra och fatta de mest otroliga saker som det som hände här i Majorna i Slottskogen en het sommardag förra året.

Alla Götegorgare tycker att det är”gör” gott att vara i slottskogen,vår egen park mitt i centrala Göteborg heta sommardagar.
Parken är stor och ochså ett föremål för turister och kulturevenemang.Jag mina barn och min hund bor precis vid ingången till denna magnifika park.

Värmeböljan hadde kommit och nu varat ett antal veckor med 30-35 grader värme.
Denna heta sommardagen,var eftermiddags värmen som mest tryckande och stillastående . Björkarnas blad slokade och såg mistänkt gula ut i stället för gröna.Luften var stillastående ,torr och dammig,balkongdörren liksom alla fönster var öppna i min bottenvåningslägenhet.
En av mina söner stod på balkongen med sin flickvän och rökte .Helt plötsligt kommer min son infarande i köket från balkongen och sa;”mamma,det är en mann vid balkongen, som vill prata,han frågade mig nått om några barn,kan du komma?

”Jag skyndar mig ut på balkongen och ser en man och en kvinna som verkar nervösa och oroliga ,bakom dem står en skara barn,”;ursäkta oss,men,barnen,våra 5-åriga småflickor har försvunnit för 4 timmar sedan och deras kamrater säger att de lekte här vid eran balkong på gräsmattan och sen så är de spårlöstborta,har ni sett dem?”

Nej,det hadde vi inte tyvärr,men kamraterna sa att flickorna hadde suttit på en låda och lämnat sin keps där och jag frågade då om jag fick försöka leta med hjälp av Stumpan?

Trots allt,jag hadde lekt lekar med henne ju i många år där hon alltid lyckats leta reda på den som gömt sig både ute och inne.

Jodå,all hjälp var välkommen,man hadde ochså ringt polisen och de skulle ochså komma .Jag pratade med Stumpan först ”telepatiskt”.Jag tänkte på de små flickorna och sa till Stumpan som älskar att leka med barn,att” nu skulle vi leta reda på 2 små 5-åringar för att leka med dem”.Stumpan ”skrattade” när hon såg sitt godis i min hand ,och verkade helt plötsligt tycka att värmen var som bortblåst från hennes svarta sammetslena päls.

Tillsammans gick vi ut för att hjälpa till i sökandet av barnen.Jag sa till Stumpan att lukta på den ena flickans keps sen bad jag till vår ”Gud/Gudinna” och” alla” i ”Spirit-World ”att guida oss på bästa sätt.Sakta började Stumpan och jag att vandra runt på gatorna i området.

Under några minuter koncentrerade hunden och jag oss på samma tanke,den, att hitta barnen.Vi vandrade i vår egen värld ,då och då,stannade jag och lät stumpan lukta på kepsen.
Hunden bara gick,hon satte inte nosen i marken,hon som vanligt vis både drar och enbart tänker på lek,stannade helt plötsligt på trottoarkanten vi befinner oss vid,tittar sedan helt tyst och allvarligt på mig med sina bruna ögon.

Hon säger telepatiskt;”Mamma,barnen ,har gått över stenröset in i den vildvuxna skogen upp mot det branta berget, sen har de gått förbi Kyrkan och nedför backen”.

Jag tänker för mig själv där jag står och tittar upp mot Spetsberget som kröns av Masthuggskyrkan att; Gode Gud.... 4 timmar ,denna hettan ,mitt i stan ,och så denna vildvuxna branta farliga plats.

Jag bad en tyst bön för mig själv,sade till en av de ängsliga mammorna som tyst och sorgsen valt att följa mig och hunden medans de andra febrilt letar,att: ”vet du vad, min hund markerar och jag känner själv att det är bra om man letar efter barnen i en rak linje upp över skogen,berget,kyrkan,sedan gatan ned mot Billhälls,efter barnen ”.

”Tyvärr kan jag inte gå in i skogen och be att hunden luktar där,det är för snårigt och brant,inte ens polisen skulle kunna klättra där och leta på ett smidigt sätt.”

Mamman tog hunden och hoppade upp på sten muren,hon och Stumpan gick en bit upp i snåren mot berget och dess skrevor.

”Nej,”sade mamman,efter att ha hoppat ned och kommit över gatan igen,”;det går inte att gå där,enda sättet är ju att nånn går där och letar medans andra går en annan väg för att kolla runt kyrkan etc där uppe på höjden,vi får invänta polisen och be dom att leta där.”

Just då kom en polisbil som parkerade sig invid Majvallens fotbollsplan och vi traskade dit,pappan förklarade vad som hänt och gav signalement på flickorna och nu stod två förtvivlade familjer,kamrater,mamman som varit med mig och Stumpan,ja hela Majorna började få nys om denna rörande historia.

Pappan till ett av barnen sa då till polisen att” hunden hadde ju markerat en plats och kunde man inte leta först och främst där,trots allt så letade ju polisen med bil,etc”,så” kunde polisen skicka en hund eller ta Stumpan och kolla själva därborta då?”

”Nej”, svarade polismannen och tittade på Stumpan som flämtande låg på asfalten bredvid polisbilen medans vi pratade.

”Våra hundar kan inte gå ut och söka på grund av att det dels är för varmt,det påverkar deras luktsinne lika negativt som vatten”,och,”nu på eftermiddagen och alla dessa dofter i värmen efter alla dessa människor i slottskogen,nej det går inte doftspåren måste lägga sig först och detta kan ta flera timmar till,kanske,på natten om vi inte hittat dem då,men det ser ut att vara varmt i natt,så att hitta dem på så sätt verkar inte troligt.”

Mamman tittade på mig och och ledsna började vi att gå tillbaka till platsen där hunden markerat.

Samma känsla kom över mig igen och jag sa till mamman att”,kanske det vore ide att gå hem med hunden och se om inte andra hittar barnen,”trots allt, även om både värmen och det faktum att de kunde falla offer för hemska människor var en hemsk tanke så sa jag till mamman att,”vi får ju inte ge upp hoppet om att hitta dem”.

Eftersom min balkong ligger vid det ställe flickorna lämnat en keps så bestämdes det att en av mammorna och hennes mann skulle fortsätta att leta i skogen. Jag och hunden då gick hem och vaktade balkongen.

När jag kom in så frågade mina tonåringar som spännt följt dramat från balkongen och hjälpt till att svara på frågor från alla olika personer som dök upp framför vår balkong ;”Mamma,vad hemskt,säg inte att barnen är borta ännu,vad ska vi göra?

” Jag berättade för barnen vad som hänt, och min äldste son sa då att han kunde tänka sig att gå i den raka linje som jag beskrivit med hunden och se om det går att hitta barnen.

Jag sa att;” det var ju snällt,men,polisen letar med föräldrarna just nu, så... allt vi kan göra är att hålla kollen vid balkongen och faktiskt sätta oss ner och be till vår Fader och vår Moder Gud,om hjälp ”,”jag ska tända ett ljus och börja be” .

Mina söner som har sett mig be förut stängde av tv´n,och cd-spelaren på deras rum.Jag och mina barn och vår hund stod tysta , tände ett ljus och bad en bön för barnen.

Just när jag suttit mig ner för att med bönens hjälp komma ned till ett meditativt tillstånd,där jag skulle be för bästa hjälp för dessa stackars barn och deras familjer,bröts vår stillhet av att det sprang en skara barn förbi vår balkong,de sprang i riktning mot polisbilen nedåt gatan och nyfiket gick vi ut på balkongen,en mann stod vid polisbilen och kramade gråtande sin” lilla flicka”.

Snart kom nästa flicka och nästa förälder en mamma grät av glädje,barnen var tillbaks,ett mirakel,sade alla.

Lite senare ringde det på min dörr och min granne och hennes flicka stod leende på min tröskel,”jag ska aldrig mera rymma” sade en ängla lik liten röst,det blonda håret var rufsigt och de små blå ögonen såg ledsna ut.

Min” granne ”,och jag har sedan detta mötet funnit att vi troligen har setts förut,vi har samma ”andliga” intressen.
Vi är övertygade om att detta var inte en slump,att allt har en mening som sker i våra liv,och,att det inte är gud/gudinnans mening att vi ska ha det svårt.

Människan gör misstag men,våra vänner i ”spirit-World” och vår ”skapare”vill visa oss vägen,om vi ber så ska vi få,och denna soliga dagen fick vi gå igenom en massa känslor.

När man så ser ”Medium”,som gör sitt bästa för att ge sina klienter en ”vägledning ”och ett ”möte”,ska man aldrig glömma att vi alla är en del av den ”Heliga-cirkeln”.


I denna ”historia” så var det ”Stumpan” som var ”Vägvisaren”,jag själv var bara ett ”Medium” för överföringen av informationen.
Alla människorna runt omkring bidrog med sina böner som var riktade från hjärtat.Resultatet blev ett möte av kärlek,ännu en gång på vår ”väg”.