Vet du, det är när hösten närmar sig i sin vackraste skrud som vi gråter inombords. Jag tror att det är för att vi blir påminda om dem vi saknar, om alla dem vi älskade som inte längre går här intill oss.

Det är när vinden blåser kallt och solen går upp, det är när finstämd musik rör om i vårt innersta, och det är när foton från den tiden tittar på mig med varm blick. Vid alla de tillfällena berörs jag och minns dig. Som om det vore igår, som om du vore här men ändå inte.

Ibland undrar jag hur du har det i molnköket, om du trivs och om du längtar tillbaka till oss. Du följer oss med blicken, klokt och lugnt, och ger oss ditt stöd på avstånd.

Ingen kan ta våra minnen ifrån oss. 

När jag spelar på din cittra fylls jag av din stämma.

Någonstans där och då börjar vi gå vidare.

Du är både nära och långt borta, på en och samma gång.

Kram,

din dotter