SJUNG OM KRÅKORS FLYKT OCH DROPPARS FALL ... SJUNG OM KÄRLEKSMÖTE I REGNET SOM FÖRDE DEM SAMMAN... REGNETS KÄRLEKSVISA
dropparnas metronomiska taktfasta dripp dropp dropp skriver in en visa inom mig den sjunger vemodsmättad
kråkorna sitter i trädkronan vinden skakar den ursinnigt kråkorna släpper taget flyr de sista löven faller handlöst
flickan och pojken möter varann kråkflocken dra vidare över dem ansikte vänt mot regntynd himmel leende läppar att ta till sitt hjärta
hand i hand de vandrar till skogen plockandes de sista blåbären söta ger varandras sinnen ett skimrande de lyser stigen när mörkret faller
kanske regnet är deras lyckopiller för alltid de minns sitt möte där under trädkronan fylld av kråkor som flög till himlen i aftonstund
nu de vilar sina trötta kroppar litar stadigt på sin gamla vän arm i arm femtio år senare de ser samma träd och kråkornas flykt
för alltid förenade i kärlekens väsen som byggt broar i fallande regnskurar lockat till skratt likt euforisk inre lycka singlande ned droppars rytm i kärleksvisan
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 308 gånger och applåderad av 12 personer Publicerad 2016-11-18 16:09
|
Nästa text
Föregående Solstrale |