"det är enkelt att svara på..."
"aha.."
"jag har ingen."
"inte?"
"jag menar jag har ett bra liv å så.. Men jag är tom. som verkligen tom. inte tom som i "skadad" själ utan tom fattar du? tom som ert tomt rum. det finns ingenting där."
"hm..."
"Jag mår inte dåligt över det. Men jag känner att det finns en tomhet... till allt. Musik låter inte likadant. kärlek känns inte likadant. jag upplever inte saker som jag brukade göra. det finns en tystnad i mig som dränker topparna och dödar dalarna. är du med..."
"hm... Jag köper det inte. De måste finnas något. någon behållning."
"kvinnor ben. rumpor som ber om det. ögon som hungrar efter det. en gångstil som ber om det. en lekfullhet som behöver det. det där som äter upp oss innefrån. att hungra utan att få det. Larvigt men så är det..."
"vad har hänt dig? alltså seriöst... liksom"
"ärligt talat så vet jag inte? "
"haha vet du inte?"
"alltså jag vet vad jag tagit mig igenom men vet inte längre varför det blev så här pga det. Det mesta förefaller mig väldigt märkligt. varför tog vissa saker så hårt...? så jävla konstigt alltsammans, känns som ett grymt skämt alltsammans!"
"mm jag vet vad du menar "
"gör du?"
"aha"
"för jag är inte ens hundra på vad jag menar... ibland säger jag saker som jag 'känner' utan att veta varför jag 'känner' dem. ibland vet jag inte varför jag säger saker överhuvudtaget? ibland..."
"hm... "
"jag menar jag lider inte av det. De är det enda jag vet. De är precis som om jag inte bry mig, fast det gör jag, fast samtidigt inte. "
"aha."
"jag har snackat för mycket igen"
"nej då"
"jodå. jag vet att jag har det"
"jag gillar när du snackar"
"kanske det? men jag har snackat för mycket igen."
"du kanske inte måste uttrycka allt i ord? eller så exakt... du behöver inte förhålla dig till allt så som du gör det... Men du gör det ändå "
"jag vet"
"du gör det oavsett vad det gör med dig"
"jag vet. att leva är svårt. det är liksom som en kompromiss. ett typ 'backup'system. en nödlösning på något stort fel. eller en mindre bagatell, som sagt jag vet fan inte längre... inte om något... inte någonting... liksom..."
"nu hör du det igen"
"jag vet "
"du vet ibland vill tjejer bara bli tagna rent djuriskt"
hon korsade benen. Jag kände en våg av obehag. Jag kände att svett fanns under armarna... inte mycket, men jag kände det, några droppar som trängde fram genom huden... Den känslan möttes av något starkt, lekfullt, eller jag vet inte... men jag blev varmare... mina fingrar trevade
jag kände något. något djuriskt. Ingenting hände... retades bara... jag våndades... osäkerhet... förvirring... kände mig tveksam... Det va vackert. Jag gick ner för trappan med ett löjligt leende på munnen. Och jag kände det verkligen, men jag brydde mig inte... det fick vara så, inget att analyserar... Öppnade dörren... Det va mörkt, luften frisk, gick mot busshållplatsen. Stod där och tittade på de andra som väntade på bussen... med ett barns nyfikenhet. Jag vet att det kommer rinna undan denna känslan. Kanske redan i kväll, eller imorgon? eller dagen efter det... so what...? vem bryr sig... stanna i stunden.
folk röker, dricker, jag minns... minns alla känslor jag en gång hade. Känslor jag inte längre har. eller? vad har jag? vad är jag? regn föll... jag tittar upp... känner dropparna klä mig, mitt ansikte...
nej fan.
sluta
ge upp...
hur kan detta inte vara en illusion? när va det senast du upplevde något verkligt? äsch... skitsamma. Alltihop. Bussen stannar. Dörren öppnas. Folk kliver av. Folk kliver på.