Tänker tillbaks, på tiden som vart
hurdan du var, var hurdant du såg på ditt jag
ett litet ego, solidarisk som lego
alla omkring dig lutade mot dig, som tröst
för dagen du dog, när någon ond, tog dig från vårt bröst
euforisk till alla upplägg, av bilder och film du la upp
jordnära och energisk, du gjorde allas dag högst
för mig du var störst, centrerar dig i mina minnen om dig först
som en man med glimten i ögat, alltid redo
tills dagen då du försvarade de fegaste av alla
till en rättegång vart de fegaste lallade, och domen blev
som domen blev, du var redan borta
saknaden är störst, saknaden är tröst
omöjligt att förstå, vart vi kommer ifrån
är vart vi kommer att gå, åter till atomer utan medvetande
tillbaka till de forskare letar efter, en mening
utan inre mening, bara en med alltet.
ingen vila bara ett med hela världen.
inga minnen bara tomt utan kärleken.
borta, som borta innan du var här, som borta att vi aldrig fanns där.
som ofödd, som aldrig död, som aldrig, som singularitet i inget.
ett riktigt svart hål, som i hjärtat på den levande
som lämnades kvar ensam att leva i det enda
oförklarliga overkliga beskrivandet av en verklighet vi beskriver som verklighet.
i enlighet med greker från förr, uträknandet av fysiker
vad vi lever i för simulator, en overklighet i sinnet.
vad är vi, varför finns vi- som är sann.
tills åter vi är inget och aldrig någonsin tillbaka igen.
saknar dig från - oändligheten till + oändligheten
utan gränssnitt, inget världsligt, ingen hemlighet.
din passion är mitt kall, teknik och fysik är mitt allt.
tills teknik för en tidsmaskin är real, hämtar jag dig tillbaka hit igen
tills biologi på fysikalisk nivå är utvecklat, gör jag en klon av dig så du finns här igen.
för aldrig någonsin kommer jag låta dig vara borta på riktigt.