när Staden blir till en nidbild av en öststat under kommunismen
bruten och likriktad
färglös
fången i en ofärdig blyertsskiss
krampande
hukande inför vinterns dåliga humör
som en strykrädd hund utan möjlighet till val
utkastad till rastgården, utlämnad till kylan
tappar andan av motvinden, drunknar i blåsten, får ingen luft, får för mycket luft
kisar år sidan, låter det snöblandade örfila den tillvända kinden
köldens rodnad hettar som skammen
kallt och långt till våren
vintern måste få åldras lite till, bli bittrare, dödsrossla och slå bakut innan den ger upp, en naturlig död av ålderdom.
ingen dödsruna och ingen saknad
begravd i ensamhet
även dagar som den här
lever vi