i mina tankars farstu står dörren på vid gavel
eller är det till och med så att den är avhängd från sina gångjärn
vilsamt lutad mot väggen
det drar en kall vind över hjärtats karga stäpp rätt in i det oskyddade
rakt förbi där dörren borde ha skyddat
den når långt in
river mot den oskyddade huden, den råa ytan, där hudens pansar tidigare suttit.
under tiden trängs amaryllis och tulpaner i köksfönstret, axel mot axel, omedvetna om varandras tänkta säsong
våren och vintern gör upp
det är dags att häkta på dörren igen
stänga ute vinden
läka huden