Jag stryker mig stilla över ansiktet och tar mig för pannan, detta istället för att släppa ut det avgrundsvrål som stiger ur roten av mitt innersta och söker väg upp ur min strupe.
Jag suckar och känner sorg, detta istället för att rasa och krossa varje krossbart föremål omkring mig.
Jag sätter mig ner och skriver..., detta istället för att bryta pennan i stycken och knövla mitt papper.


Orden betyder inget
om de kommer som de brukar...


Sällan säger man som det är, ens till sig själv och närapå aldrig känner man på sina känslor. Ofta är man bättre på att tycka synd om andra och andra är ofta bra på att tala om vad andra känner, oavsett om de känner så eller inte.
De som säger sig veta, som egentligen inte bryr sig om mer än att andra ska veta vad dom vet, har sällan rätt.
Det har de som bryr sig.
Det är dem man förnekar.
Som man ofta förnekar sig själv.


Orden betyder inget
om de kommer som de brukar...


För det är farligt att känna och stå fullt ut för sin känsla. det är sällan accepterat. Då är man socialt missanpassad eller något annat fint legitimerat utanför norm.
Därför låtsas man.
Och låtsas om sina vänner.
Och tillslut lever man i en låtsasvärld där man mår dåligt för att ingenting är äkta.
Så köper man sig nya bröst för att må bättre, rakar bort allt hår på kroppen och lär sig vara inne...och man får nya vänner...som tycker att man ska skaffa sig ännu större bröst.
Och äntligen känner man att man räknas.


Tills allting brister...


Och man undrar varför man inte behöll det som var sitt jag, med känslor och personlighet. Med hår under armar och på benen och med alldeles vanliga halvåldrade bröst.
Varför man inte lyssnat på sina vänner som skulle ha funnits kvar trots håret och brösten och känslorna och avgrundsvrålen.


Orden betyder inget
om de kommer som de brukar...


Naken av erfarenhet och klädd i skam...så kom orden..