Det var en solig dag
precis ett år efter att min vän
lämnade jordelivet.

Jag hade packat kaffe
och en kaka i utflyktskorgen,
kakan var mycket speciell.

Just en sådan kaka
bakade min vän ofta
till våra utflykter
och den var alltid
så himmelskt god.

Vi hade gemensamt
kommit fram till
att den här kakan
bara skulle avnjutas ute
i Guds sköna vackra natur
för där smakade den bäst.

Receptet ville jag inte ha,
det var hon som skulle baka den
och den var menad
för endast våra utflykter
och de blev många
under åren.

Efter vännens död
har jag ibland tänkt
att jag borde ha bett om receptet
men det blev ju aldrig så.

Men så häromdagen
när jag bläddrade i en bok
av Lena och Gösta Linderholm
så hände något.

Mina ögon föll på
Kanelkaka från Härjedalen
- jag läste receptet
och visst måste det vara just den!

Efter en liten tid så kom
den lämpliga dagen
då jag skulle baka kakan
och det var spännande
att ta skapelsen ur ugnen.

Lite senare på dagen
fick jag provsmaka den
- utomhus givetvis
och jo, visst
när den söta smaken
blandad med kanel
nådde tunga och gom
så sköljde minnena över mig.

Jag kunde också se dig le förnöjt
och höra din röst:

Jag visste väl att du skulle hitta receptet
men du - svara ärligt
blev den lika god som min?