i timmar förklarade jag mig

motstridiga frågeställningar

rusade emot mig med bitterhet 

människan var så himla påstridig

men när vi möttes veckor senare

då hade hon tydligen inte hört på

känslan blossade upp inombords

vem är människan mitt emot mig

varför fråga envist och pocka på

om hon ändå inte bryr sig om en

hon var döv för mina ord om mig

hon hade diktat ihop en egen sanning

hennes dövhet var emotionellt tärande

ja rent besvärande och förfärande ...

inte kändes det bra att ha pratat ut

blev bara beskylld för att prata mycket

min vänlighet att svara på hennes frågor

hade lett mig till en vissen känsla  i kroppen

det var som om jag för henne var rena vaxproppen

något som skulle avlägsnas och sedan glömmas

sedan fnysas åt bittert och i soporna gömmas