Men tack, för styrkan som jag fick!

TILL MINA OÄLSKADE

 

Där ni är,

mina oälskade

 

vill jag tro

 

att mörkret piskar

nakna skinn

 

skrik och larm hörs

när elden svedjer

 

i avgrundshål

 

att ni aldrig finner

stegen upp till ljuset

 

från orons boning

Fri vers av Elisabeth Nilsson
Läst 305 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2017-11-02 16:36

Skriv ut
Spara som PDF

Petter Wingren Å ena sidan förstår jag behovet av att stämpla ifrån sig dessa ansvariga svikare. Å andra sidan finns det en utsatthet också i deras liv, som både offer och förövare. År dom verkligen så väsensskilda från oss andra som vill räkna oss till medkännande människor? Är vi inte alla både offer och förövare? 2017-11-06

Valter Örn Det här diktade är som en hämndens allegori som man liksom i sinnet önskar sina vedersakare, men det stannar bara där en stund. Och man vet att de kommer att fortsätta att gå på i sina ullstrumpor. 2017-11-05

Lars Hedlin Så stark..bra skrivet! 2017-11-04

Blomma-Stjärna det finns en gräns hur mycket man tål att utsättas innan man - åtminstone i fantasin - väljer att bita tillbaka! bra skrivet om detta tycker också om Zavannas kommentar om att stolt gå vidare och bygga sin egen himmel och strunta i helvetet. 2017-11-04

ej medlem längre Du skriver rakt och öppet om en känsla som vi sällan talar om. Det är en av de saker jag tycker mycket om hos dina texter, att du aldrig väjer för något ämne! 2017-11-03

ej medlem längre En stark text född ur obehag och helvete.. 2017-11-03

Anya Oj...detta var starkt. Saknar ord. Att ha oälskade är en tung situation...vilket du gestaltar så bra. 2017-11-03

ULJO Håller med Zavannas kommentar nedan, riktiga visdomsord. 2017-11-02

ej medlem längre När historien skurit djupa skåror i minnen och känslor men själen har växt sig stark, då kan man stolt gå vidare och bygga sin egen himmel och strunta i helvetet. 2017-11-02

DavidM Kraftfullt skriftat. 2017-11-02