Efter en högst ansträngande vår och sommar, med diverse problem, ska vi åka på semester en vecka. Till Mallorca från Norrköping, med restid cirka tre timmar. Vi ska bara njuta och ta det lugnt.

Natten till fredagen, då vi ska resa, vaknar jag och skakar i hela kroppen. Vinglar upp och hämtar en filt. Det hjälper inte. Jag skakar och fryser ändå. I några dagar har jag känt ett tryck under brösten och varit andfådd. Funderade lite på om det var något med hjärtat, men slog det ur hågen.

På morgonen är jag matt. Funderar på vad det är för sjuka frossan ska utvecklas till. Måste vi ställa in resan? Hur gör vi det samma dag som vi ska åka? Måste jag till doktorn med så lite symtom. Jag bestämmer mig för att strunta i doktorn. Vi ska åka.

Vi packar. Det vill säga jag ska packa. Även makens resväska. Som vanligt. Jag sätter mig på sängkanten, något yr. Glor ner i hans byrålåda och funderar på vad som ska packas i kalsongväg och strumpor. Önskar att allt kunde få fötter och självmant promenera ner i resväskan.

Nåja, till slut är allt packat och klart. Väskorna lastade i bilen. Och vi far iväg till flygplatsen. Flyget går i rätt tid. Jag får frossa så fort vi kommer in i planet. Hugger tag i en flygvärdinna och ber om några filtar. Hela resan sitter jag och vibrerar i stolen. Och har plötsligt torrhosta. Maken ser bekymrad ut.

Till slut är flygturen slut. Till hotellet är det bara en kort busstur. Det är mörkt. Vi ser inte hur omgivningarna ser ut. Hotellet är fräscht och väl underhållet. Sängarna är för en gångs skull inte stenhårda. Det blir sänggång direkt. På morgonen vaknar jag i sjöblöta lakan. Torrhostan har övergått i pipande, bubblande ljud i luftrören.

Det regnar, konstaterar vi. Men utsikten är underbar, trots det gråmulna vädret. En liten vik precis nedanför hotellet, där lugnt vatten vilar. Maken får ila till apoteket. Köpa slemlösande medicin.

Sedan är det frukostdags. En storslagen frukost är uppdukad. Med extra allt och mousserande därtill. Efter att ha imponerats av utbudet, känner jag illamåendet komma. Jag kan helt enkelt inte äta. Däremot kan jag hosta, mycket och högljutt. Medan slemmet kryper lite högre upp. Kanske rent av vill ut. Min frukost blir några skedar youghurt och ett glas juice. Ungefär så varje frukost. Kvällstid beställer vi en portion, som maken och jag delar på. Det vill säga, jag tar några tuggor av.

Tyvärr sitter jag sovande på nätterna. Medicinen tar slut. Maken ilar till apoteket igen. Kommer tillbaka med dundermedicin. En kombo som inte finns i Sverige. Jag får äntligen sova! Tyvärr så glömde vi köpa med oss en flaska hem.

Vi sitter på balkongen och läser. Några turer till hotellets spa-anläggning blir det. Jag sitter länge och njuter av hårda, varma strålar mot rygg och bröst. Känns som om det är bra för slemmet.

Den enda utflykt vi tänkt göra, var att ta bussen in till Palma. Det var fyrtio år sedan jag var där. Maken tyckte inte att det var en bra idé, eftersom jag var sjuk. Men skam den som ger sig! Jag skulle dit till varje pris. Vi äntrade en fullsatt buss. Maken fick stå. Jag hostade och såg blek ut. En engelsman erbjöd chevalereskt sin plats. Tänk att man kan bli lycklig för så lite!

Väl i Palma, strosade vi runt och letade efter katedralen Sagra de Familia. Vi frågade flera om vägen dit. Och fick många vilseledande svar. Till slut förbarmade sig en man över oss. Och följde oss en bit på vägen. Lämpade av oss i en liten gränd. Det var ett myller av gränder som gick kors och tvärs. Vi fick fråga igen. Men det verkade som om flera innevånare inte hade koll på sin egen katedral. Engelska var inte deras melodi heller. Men till slut var vi framme.

Det var en mäktig syn som mötte oss. Den är enormt stor. Men att se utsidan räckte. Nu skulle vi hitta någonstans att sätta oss och ta något drickbart. Maken älgade iväg. Jag efter och gastade om att jag inte orkade längre. Även envishet sloknar till slut. Efter att ha gått förbi åtskilliga ställen, som maken förkastade, hittade vi äntligen något som dög. Vi satte oss och sörplade törstiga i oss en god Sangria.

Efter den välbehövliga pausen, gick vi till det stora varuhuset Corte Inglés. Det var en upplevelse. NK kan slänga sig i väggen. Urflott och fräscht. Och vilket utbud! Men så dyrt. Vi tog en kopp kaffe och delade på en kaka, i deras restaurang. Sedan var det dags att ta bussen tillbaka.

Jag fick sittplats då också. Maken stod och skulle hålla utkik efter hållplatsen där vi skulle gå av. Jag höll också utkik. Sade åt honom att här ska vi gå av. Tyvärr trodde han mig inte. Varpå vi åkte tre hållplatser för långt. Det blev en väldigt påfrestande promenad till hotellet. Maken gick flera meter före mig. Jag gick bakom och muttrade förbannelser. Varför måste en karl tro att han har rätt, när han har fel?

Dagen därpå var det hemfärd. Det var jag glad för. Väl hemma fortsatte jag hosta. Åt som en pygmé. Tre kg försvann. Men de börjar komma tillbaka. Nåja, hur som helst blev det ju en lugn semester. Det hade vi ju planerat. Men inte så här lugn.