Jag minns det nästan som igår
När vi tog ett smärtsamt och långt farväl
Tårar rann ner från min kalla kind
Så många så min tröja blev helt genomblöt

Mitt hjärta fick vänja sig vid en saknad så stor
Min hjärna fick fyllas med minnen så starka
Mina ögon fick aldrig en ledig stund
För tårar de föll vad jag än tänkte på

Breven som jag skrev de samlades som på hög
Tabletterna som jag åt värkade inte alls
Trösten som jag gav till mig själv var allt för hård
Den borde inte ens få kallas för tröst