Brosket mjuknar då säden lämnar kroppen, skinnet putsat som när blåsten sveper över frusna ängars skare. Jag vet inte om jag ligger mellan lakanen längre, huvudet vid fötterna. Lymfan flyter trögt utan cancer, sa kärringen och hostade elakt, som Muonioälven då isen lossnar. I huvudet en krökt spik från en rutten vägg. Aldrig har en vacker kvinna valt mig, vacker som rinnande vatten på is, jag får leta fram dem ur dårkistor och torkar, jag klappar mig fingertoppslätt på ludna magen och ler skevt med sneda tänder, lite hemligt. Som en gris som just fått en smäll av en planka. Det samlas bakom bröstbenet bollar av hår, naglar och hudrester. Jag tuggar trotyl och kulsinter; spottar bitar av tjära, som en slarvigt sotad skorsten. Men jag lägger mig hos dig som ett bottenfruset barn i en öppnad djurkropp. Din mun, en skål med blåbär lingon hjortron. Min mun smakar fitta, din. Jag behöver mer än jag vill veta, jag vill inte veta.

Jag slungas ur drömmen, där jag legat på en äng av kort gräs och magra prästkragar, med eftermiddagens pulserande strålar spillda genom de omgivande lövlungorna. Som en bit brosk vräks jag ut med plötsligt framryckande vinden: in i min kropp. Sparkad ur sängen av ett lag behårade karlar, hetsigt ropande till varandra på ett kodat yrkesspråk, på senig kreol. De hanterar mig som vore jag ett sammansvetsat kärl, en väldig tonfisk eller en död av tyfoidfeber. Jag kan inget annat än att kamma mig, dra på mig herrstrumporna och gå till jobbet; smått hostande nattens drömbitar. Som hostade jag fjolårslöv, beständigt. Jag är ingen, men görs mindre, jag har ingenting och det ska tas ifrån mig.

*