jag har alltid en konversation med er när paniken slår till.
ibland skiftar ni, men oftast hänger ni kvar i perioder.
ibland svarar jag tyst, ibland högt.
och efter ett tag torkar jag tårarna och andas igen.
med hela tröjan full av våta fläckar.

jag önskar att jag pratade med er på riktigt.
så jag fick höra era riktiga svar på allt som susar i mig.
jag önskar att jag tyckte att det kändes viktigt efteråt.
men när paniken slutar dåna.
så var det nog inte så farligt ändå.

och jag går tyst
med hundratals tankar
tankar med era röster
och säger ingenting
tills paniken kokar upp igen
och ni börjar prata.