Ibland så känns det som att Gud har gröpt ut min
själ med en potatisskalare - han har lämnat mig
tom på i sidan - en vittrad kokong som sliter i
sin tvångströja i fruktlösa försök att frigöra sig
ifrån detta sterila vakuum -

det känns som att han har slagit en hammare
mot min tinning för att skaka om min värld -
skapa en jordbävning som rasar inuti min
bröstkorg - det känns som att han gör det
varje gång jag faller ner i en avgrundsdjup
grop jag inte kan ta mig upp från - varje
gång livet kastar sig över mig som så många
gånger förr -

och jag svär på att han har satt mitt huvud
i ett skruvstäd och vevar på det till dess att
all glädje rinner ur mina öron - som gör att
bara de stinkande svarta tankarna finns
kvar därinne - som en svart sörja du behöver
skrubba länge för att få bort från dina fingrar -

jag vet att Gud har tagit en kanyl och stuckit
hål på den delen av mina näthinnor som får
mig att uppskatta all skönhet som finns
omkring mig - en känd föreläsare sade en
gång att människor som är som jag är
genetiskt modifierade att inte uppskatta
solnedgångar lika mycket som alla andra -

jag kan känna igen mig i det eftersom att
det ibland känns som att mitt undermedvetna
är en obotlig misantrop medan mitt medvetna
försöker att fortsätta vara positiv - men mitt
undermedvetna vinner alltid för att han är
en envis jävel.